INKONST Vårsäsong 2012

Institutionell Melankoli I

1.

You can get addicted to a certain kind of sadness

2.

På L’Espadon mötte jag Sergei för en sen lunch. Hans storhetstid som tvärkonstnärlig kurator vid Cartierstiftelsen hade gett honom jobbet som ansvarig för scenkonsten vid en av Europas ledande konstinstitutioner. Han hade magrat sedan sist.

Sergei drog in doften av en torr Sancerre Les Baronnes innan han smuttade på den. Han nickade lätt till kyparen som fyllde vinglasen. Vår ravioli med kronärtskocka och ruccola, med gratinerade musslor serverades. Sergei pratade om hur de administrativa kostnaderna sköt i taket och att produktionsanslagen minskade drastiskt på teatern. Han orkade inte driva igenom de förändringar i organisation som skulle gynna ett mer experimentellt programformat. Personalen skulle inte klara ett sådant initiativ. Alla var redan överbelastade med pappersarbete. Själv besökte han regelbundet sin läkare för att hantera stressen på jobbet. Han suckade.

Sorlet tycktes mindre ljudligt än det brukade vid lunch, om än restaurangen var fullsatt. Sergei fortsatte. Kollegorna, publiken och styrelsen var nöjda med blandningen av etablerade nationella och internationella gästspel, som speglade ett slags globalt formspråk, så varför förändra nåt? Teatern spelade för utsålda hus. Lokalpolitikern och tillika styrelsemedlemmen vid teatern prisade Sergies populära repertoar. Politikern menade att det var fantastiskt att stadsborna ägnade sin fritid åt underhållning på teatern.

Ytterligare en flaska vin till marulksfilé med svarta oliver, zucchini och inlagd citron. Sergei ursäktade sig för att besöka toaletten. Han var strax tillbaka. Blicken var glansig och leendet ansträngt mot det fårade ansiktet. Nyligen hade teatern fått direkta instruktioner från kulturministeriet att omdisponera resurser för att inkludera grupper som sällan besökte institutionen. Teaterns pedagogiska satsning på förortsskolorna hade gett gensvar och de unga strömmade till teatern. Vi tände varsin cigarett, och Sergei klunkade snabbt i sig mer vin. Vår varmrätt följdes av en Tartin liknande efterrätt med stekta äpplen och karamelliserad glass. Tidigare hyrde Sergei en lägenhet, nu hade han ett banklån och hade köpt en centralt belägen lya. Trots amorteringarna och räntorna var höga så var det en bra investering, sa han och svepte den sista slurken. Notan kom in, Sergei såg hastigt på den och betalade. Vi reste oss för att ta oss vidare till Rue de la Roquette.

Av Rickard Borgström, kurator för scenkonstprogrammet vid INKONST 2012, Berlin 2012

<span>%d</span> bloggers like this: