KRETS / KEHÄ är konstnärerna Corinna Helenelunds, Jaakko Pietiläinens och kurator Rickard Borgströms gemensamma projekt i fd. Nickby Sjukhus område.

För att producera nya verk som relaterar till platsen har konstnärerna tagit historien om Nickby sjukhus som utgångspunkt och mer konkret dess arkitektur. Utställningen, som produceras av Sibbo kommuns Kulturtjänster, har öppet för allmänheten 11.5- 29.6. 2019.

Utställningen fördelas mellan valda inre och yttre rum av byggnaden. Inne i kontrummet Pesula visar Corinna sin textilbaserade installation som har förvandlats till en del av tvättstugans interiör. I det yttre rummet gör Jaakko arkitektoniska förskjutningar av huset fasad, där hans skulpturala ingrepp beblandar objekt, fasad och den omgivande miljön. Tillsammans kroppsliggör dessa konstverk huset och ger den en sorts karaktär, en persona.

Detta är den första delen av KRETS/KEHÄ som är en serie av möten mellan ny producerade konstverk och det offentliga rummet och har sin utgångspunkt i Sibbos säregna landsbygds- och skärgårdsmiljö.

KEHÄ / KRETS / hypoderm är konstnärerna Corinna Helenelunds, Jaakko Pietiläinens och kurator Rickard Borgströms gemensamma projekt i f.d. Nickby Sjukhus område. De har tagit sjukhusets historia och mer konkret dess arkitektur som utgångspunkt för att producera nya verk. Utställningen belyser olika frågor kring det dynamiska, ömsesidiga samspelet mellan inre liv och yttre miljö.

Verken fördelas mellan valda inre och yttre rum av byggnaden, som tidigare inhyste sjukhusets tvättstuga. Inne i konstrummet Pesula visar Corinna sin textilbaserade installation som har förvandlats till en del av interiören. I det yttre rummet har arkitektoniska förskjutningar genomförts på byggnaden av Jaakko. Hans skulpturala ingrepp beblandar sig med den omgivande miljön.

 Verken bidrar med att kroppsliggöra huset. De levandegör huskroppen och frambringar en sorts persona som framträder på scen. I dramat sammansmälter de konstnärliga gesterna med interiören, arkitekturen, omgivningen. Även cykliska processer som ljus, väder, årstider med dess efterföljande kroppsliga symptom som vårdrepression till värmeslag beaktas och integreras i dialogen mellan huskropp och besökare. De är alla aktörer i ett dynamiskt kretslopp, vars rörelse lämnar fysiska och immateriella spår som upplöses eller förblir i en kontinuerlig cyklisk process.

Replikerna förs efter en icke- mänsklig logik, som snuddar vid språkbildandet, där allt inom, emellan och utanför verken känns mättat på signaler som påkallar intresse, som i stunden tycks bekant, för att sedan mista mening. Replikskiftet rör sig i ett gränsland, mellan de som vi kan föreställa oss och det som ännu ligger utanför vår fattningsförmåga.

Situationen riktar således uppmärksamhet mot samspelet mellan inre liv och yttre miljö, där skiljelinjerna är mer porösa och elastiska än täta och fasta. Det inre känslolivet kan näppeligen inneslutas helt och fullt, som en hud beklädd kammare. Det uppstår och upplevs istället med och i relation till andra aktörer och påverkas och omformas av rum, miljöer samt umgängesformer. Liksom det inre känslolivet influerar och formar andra aktörer, rum och miljöer.

Den visuellt inbjudande och taktilt lockade scenografin har en inneboende stillsam humor, som erbjuder en mjuk rumslig dramaturgi. Den kallar på besökarens lekande sinne, och ger oss energi att spekulera och tampas med våra intrasslade inre liv i en sammanflätad tillvaro.

På scenen gestaltas så en sammanvävd värld, som åskådliggör svårigheten i att uppdela tillvaron mellan inre och yttre, det synliga och osynliga, det sjuka och friska. Livet är genomträngligt. En genomtränglighet som vi ständigt brottas med, då den utgör en paradoxal grundläggande förutsättning för socialt liv. Ett liv vars sårbarhet och utmattning är betingat av förmågan av att anpassa tjockleken på sin hud och sina väggar. Men som vi samtidigt inte förmår omsluta, ej heller är skydd nog, som poeten och den tidigare patient Uuno Kailas skriver om i dikten Partaalla (1).

I verken finns en antydan, mot en hållning som ingår i en större rörelse, som ser nödvändigheten i att tänka om våra föreställningar om en uppdelad värld, som följer en form av åtskillnadens ideologi. Människan betraktas istället som en del av större organism, där jag och du, vi och dom, natur och kultur är uppdelningar som är orimliga att upprätthålla (2).

I utställningen har konstnärerna dock en mer hudnära tillämpning. Med en stor portion sensibilitet och värme samt nedtonad komik ger de oss genomträngliga rum för att ge plats för just en sårbar kommunikation, där en hudlös introspektion paradoxalt nog är nyckeln till att se annat liv.

(1) Uuno Kailas (1901- 1933), var patient vid Nickby Mental sjukhus1929. Dikten Partalla publicerade 1925.

 (2) Denna rörelse inrymmer en politik som är i färd att formuleras, som är tillägnad det flytande dynamiska samspelet i en värld som inbegriper det icke- mänskliga. Den etik som skisseras baseras på förståelsen kring människan belägenhet, djup förbunden och sammanflätad i världen. Där aktörer, om det så är vädret, materia eller träd har ett slags liv, en agens och som därför påkallar nya former för socialitet, där genomtränlighet och sårbarhet är tillstånd som ingår i dess politiska agenda.

Verkförteckning

Bjudna gäster, (Betong, Stål, Silikatfärg), Jaakko Pietiläinen, 2019. Jaakkos besnärjande arkitektoniska förskjutningar på huskroppens slitna fasad, ger det en karaktär. En gäckande sådan, då befintlig byggnadsstruktur och tillförda element ingår i ett dynamiskt samspel med den omgivande miljön och de cirkulära förloppen av ljus, väder och årstider. Gesterna är tillika ingrepp som vårdande av huskroppen. De tidsspår som brer ut sig över huskroppen är resultat av tidens tand (som regnvattnet som runnit över väggarna) och människans hand (som tvättmaskineriets ånga som trängt in i väggarna). Dessa utslag och blemmor accentueras eller tonas ner av Jaakko, för att på så sätt framhäva det timliga som cykliska i vår tillvaro som vår historia.

 Stenfoten, saxen och prepositionerna, (Verk i ull, tyll, lycra, fodertyg, konstläder, viskos, hampa, pigment och vadd), Corinna Helenelund, 2018-2019. I de inre kamrarna befinner sig Corinnas textila installation: Stenfoten, saxen och prepositionerna. Corinna har hängt och spänt upp trådar, ullgarn, textilsjok. Dom lånar formspråk av nät, hinnor, skepnader till föremål som sax, spade, nycklar. Objekten rör sig mellan det abstrakta och figurativa, och är simultant både organiska och konkreta. Proportioner och skalor är förvridna. Objekten tycks befinna sig i ett ostabilt tillblivande, som skapar rum i rummen och labyrintiska gångar, som pendlar mellan det faktiska och det symboliska. Rumsförvandligen inger en känsla av träda in under huden och att möta känslolivet, ett intrasslat sådant med knutar och andra hinder, som i sin tur är omgärdade av det som kan vara värktyg, igenkännliga som okända, för oss att anförtro som frön till möjliga handlingar för att öppna eller låsa livsgåtor vi ställs inför.

 Jaakko Pietiläinen, Konstnär, Helsingfors. Jaakko Pietiläinen är en konstnär som arbetar med video, installation, skulptur och performance. Hans arbete är tvär- disciplinärt som kryssar bildkonst, performance, samtida dans och teater, där han använder olika material och medier från video till rumsliga interventioner. Pietiläinens arbete är ofta plats- och/eller situationsbunden, och opererar i ett samspel mellan det faktiska (verkliga) och fiktiva narrativ. Pietiläinen är intresserad av hur den samtida kulturens teknologiska infrastruktur subtilt formar vår verklighet, hur systemen fallerar och ger upphov till nya, ofta obehagliga estetiska förvrängningar av vår verklighet. Han har nyligen presenterat soloustställningen ”Housing Fair” på Galleri Sorbus (2018) och den kollektiva performance ”PET” vid Kiasma (2017) i Helsingfors.

Corinna Helenlund, Konstnär, Berlin & Borgå. Corinna Helenelund är en skulptör som arbetar med att finna form för det formlösa livet som genomsyrar världen och den mänskliga kroppen. Hon är intresserad av våra sammanvävda kroppsliga sinnen, samt av hur inre och yttre världar glider in och ut i varandra, av starka emotionella tillstånd som förvränger våra proportioner, av mysticism, sömn, magkänslor, havsdjup och av gränstrakterna för vad som är möjligt att kommunicera. Hennes senaste verk har setts på Titanik i Åbo, Kunstverein Göttingen i Tyskland, Norrköpings Konstmuseum i Sverige, Ekkm i Tallin, The Community i Paris och på Sinne i Helsingfors.

 Rickard Borgström, Curator, Sibbo. Rickard Borgström verkar internationellt inom samtida dans- och teater, ofta i kryssfältet mellan bildkonst och dans- och teater. Han kuraterar festivaler, scener, seminarier, workshops och utställningar främst i den Nordiska regionen. Det kuratoriska arbetet är ofta situerat vid utkants platser. Han tillämpar därför ofta ett de-centrerat perspektiv, som omdefinierar för givet taget konstnärliga-, kulturella-, sociala- och geografiska positioner och erbjuder förnyade hållningar och förståelser av center och periferi. Hans arbete har presenterats vid institutioner som Teaterhuset Avant Garden, Stamsund Teaterfestival, Lofoten

International Art Festival, Inkonst, Sinne och Norsk Kulturråd. Han är kurator för Central Finlands Utställning vid Jyväskylä Konstmuseum som öppnar sommaren 2020, och är medlem i Statens Kulturråd danskommitté i Stockholm.