Matkalla maan keskipisteeseen, Kapitel I

Oma koti kullan kallis (Hem ljuva hem) & Oikeutta eläimille / eläintehtaat.fi (Djursrättigheter), 2020

Kapitel I – Byn

Jussi Järvinens installation Rakkautta & rajoja (Kärlek & gränser), 2020
Galleria Jarska, Juhola 13.06- 16.08.20

I byn där drömmar föds

Barndomen var inte helt utan lyckliga minnen. Jussi minns att hen var ett rätt omtyckt litet barn. Hens föräldrar kunde uttrycka stolthet och ha studieambitioner å hens vägnar. Hen gillade Pölsäs landskap, den vidunderliga skogen med sina svalkande sjöar om sommaren, kojorna de byggde, kurragömmalekarna bland villorna, R- kioskens smågodis, lövens färger under hösten, snöbollskrigen som utkämpades om vintern med snöbollar hårda som is som lämnade blåmärken över hela kroppen, men som man inte gnällde över, tvärtom. Modern hejade alltid på och hoppades att Jussi gett fler blåmärken till de andra än de gett hen, för det var så man visste vem som vunnit.

Men det var inte bara sorglösa strövtåg i skogen. Det var en by där många slet inom skogsbruk, pappers- och träindustri och en och annan fortfarande drev jordbruk. Men majoriteten var knutna till pappersbruket, så även Jussis far, en fattig, utsliten industriarbetare. Modern höll ihop ekonomi och hushåll som lokalvårdare på bruket. 

De flesta i byn hade bott där i generationer, så alla var bekanta. Det ingav en känsla av trygghet, att man bodde på en säker plats, där man såg efter varandra och barnen.

Talkoandan levde ännu kvar. När det var dags för skörd så var släkt som granne med på laget. På midsommar samlades man runt bålet och bjöd upp till dans. Under högtiderna smusslades det inte med alkoholen, man drack friskt och öppet. Man hade en mer accepterande inställning till drickandet under högtiderna, för man skulle ju fira. Männen skränade med glada upptåg tills de däckade på danslavan fram på småtimmarna. Tålmodigt drog fruarna hem de utslagna makarna.

Till vardags pågick drickandet i skymundan, för ingen ville skylta med att man var på dekis. Var man skulle nämligen vara plikttrogen och arbetsduglig. Ta ansvar för sin familj och dra in pengarna till hemmet. Skammen runt spriten fick temperaturen att stiga i stugorna. Makan var utled på makens dryckenskap som gjorde honom patetisk och oduglig. Dessutom tunnades hushållskassan ut till fördel för spriten, något hon inte kunde finna sig i. Men allt var förgäves, dryckenskapen som bråken fortsatte. Det var som vilket vardagligt inslag som helst bland Pölsäs familjer. Trots att de i tider kom till att bli fysiskt våldsamma och verkligen prövade familjemedlemmarnas välmående, fortsatte man att leva tillsammans. Det hörde ju till, det var som vanligt och dessutom hade man inte råd att skiljas. Vart skulle man ta vägen?

De unga killarna apade efter. De samlades på bensinmackens parkering för att dricka och prata. Det var öl och lonkero men höjdpunkten var ändå brännvin blandat med Red Bull. Det gick de igång på. Träffarna vid parkeringen blev snabbt högljudda. Den äldre damen vid huset mittemot parkeringen klagade ständigt på oljudet, och killarna i sin tur kastade glåpord mot henne. Det var som en rutinartad ritual. Natten igenom väsnades de, sparkade ner närliggande brevlådor, drog sina rackarhistorier och var allmänt störande. Av någon märklig anledning var det inte ovanligt att de på fyllan började klä av sig, plagg för plagg, för att sedan springa omkring nakna på åkerfälten vid vägen. Runt de nakna halsarna svängde och glimrade kedjorna med de finska silverlejonen i vägbelysningens ljus, i takt med att lemmarna slog mot låren. Ibland övergick det till att imitera porrfilmsposer på varandra. Var gång förundrades Jussi över det, hur det passerade utan att någon blev anklagad för att vara bög – ja, homofobin var ju så stark i byn. Några av de äldre killarna nöjde sig med att flexa sina muskler för att spänna upp sina nya tribe-tatueringar. Ibland fick någon en fylleknäpp och började puckla på en av grabbarna påhejad av resten av gänget. Men ingen skulle beteckna det hela som våldsamt. Våldet var något naturligt, självklart i Pölsä. I slutändan handlade kvällarna om att dricka tills man spydde och filma det hela på mobilen. Ibland trillade man dit ordentligt när man drack sig själv medvetslös och vaknade med spyorna intorkade i kläderna som ett illaluktande pansar på morgonkvisten.

Jussi var med på det mesta, futis som parkeringsplatsens ritualer. Hen deltog, men med en distans. Hen var blott där för att försöka smälta in, vara en del av gänget. Jussi kände sig främmande inför lekarna. De var så brutala. Hen gjorde det hen måste för att framstå som en hårding. Var morgon före skolan framför badrumsspegeln intalade Jussi sig själv vilken hårding hen var. Det funkade dåligt. Rösten var ljus och talet mjukt. Hen rörde sig elegant och på så sätt lärde sig Jussi snabbt att hen inte var en av dem. Ideligen blev hen påmind om det i skolkorridoren när killarna ropade tönt, rövluder, kuddbitare och våp efter hen. Det hände att dom bad Jussi att springa, bara för att få sig ett gott skratt, då hen kutade som en fjolla. Allt som oftast i någon av skolans skrymslen blev hen haffad av två grabbar. De njöt av att slå honom. Det skedde alltid utan någon insyn, för grabbarna ville inte riskera att åka dit. Det var märkligt, Jussi kände nästan att hen spelade med i övergreppen, att det var en sorts förbjuden sadomasochistisk akt. Jussi gjorde allt i sin makt för att hålla det hemligt under högstadietiden, för skulle det komma ut att hen fick stryk så skulle det bara bli värre. 

Jussi var avvikande genom sitt lätta eleganta rörelsemönster och ljusa tonfall som hen redan hade som barn. Hens intresse för schalger och att prova sin systers kläder låg hen varmt om hjärtat framför futis, supande och slagsmål. Jussi upplevde det som att hen utgjorde ett hot mot alla värderingar som hade format alla hårdingar, vuxna som ungdomar.

Jussi funderade ofta på byborna och deras leverne. Det var som det reproducerade samma erfarenheter i exakt samma tappning generation efter generation, och motsatte sig all form av förändring. Det var en ohållbar situation för de som önskade något annat av livet än bruket, de inbitna könsrollerna, främlingsföraktet, alkoholismen, våldet. Pölsäs gemenskap valde man inte själv, man skolerades in i ordningen via modersmjölken till faderns högljudda och våldsamma upprepande uppmaningar barndomen igenom. Det var faderns plikt att lära Jussi att bli en riktig hårding. Fadern tog stolt på sig uppdraget. Det var hans givna roll. Men familjen tampades med Jussis avvikande beteende. Den som inte följde byns normer straffades ofta med förnedring och våld, så fadern gjorde sitt bästa för att skaka vett i hen. Familjen försökte bortförklara Jussis egensinnighet genom att framhålla att hen var intelligent, att hen kunde bli något. Pölsäborna var inte imponerade och man slog lätt ner på andras ambitioner, för man skulle för guds skull inte tro att man va nåt.

Jämte doften från de tidigt blomstrande syrenerna trängde sig en allestädes varande bränd lukt fram som spred sig över byn under våren. Brukets skorsten bolmade svavelösning som beblandade sig med lukten av gödsel som jordbrukarna lämnat på åkrarna för att långsamt brytas ner i solen. Jussi hostade mycket på grund av sin astma. Det var som om gödseln förångades för att återbilda sig som en hinna i hens mun. Det tog kål på hen. Jussi trodde inte att de andra – syskonen och kompisarna – led lika mycket av livet i byn. Eftersom hen inte lyckades bli upptagen i gemenskapen insåg Jussi att hen måste ta avstånd från ordningen. Röken om våren, all stryk som Jussi mottog och faderns hatfulla skolering var olidlig. Jussi förstod att hen skulle tvingas förneka hela sitt väsen om hen stannade. Jussi visste att hen inte kunde bli en av dem. Jussi kunde inte stanna. Hen måste fly.

När det väl var dags att välja gymnasium, tog hen sig bort, så långt bort som var möjligt. Lämnade byn. Försökte glömma den. Hen ägnade all sin uppmärksamhet åt att konstruera hela sig själv som en motsättning till sina föräldrar och byn. Jussi kände själv att hen verkligen gjort sig kvitt Pölsä. Men hade hen verkligen det?

Verklista

Rum 1

Oma koti kullan kallis, Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, digitaalivedos kankaalle, 2020                                                 

Oikeutta eläimille / eläintehtaat.fi, Kuva,  2020


Rum 2

J  Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019                                                                   

U Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

S Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

S Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

I Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

Myydään! En halua sitä enää sen nykyisen maineensa takia. Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019   

Rum 3

burningheart_93, Hiekkavalettu alumiini, köysi 2020

Rakkautta & rajoja, Hiekkavalettu alumiini, ruostumaton teräs, digitaalivedos kankaalle, 2020

Oikeutta eläimille / eläintehtaat.fi, kuva 2020

Gården

BFF, Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, ruostumaton teräs, 2020   


Tack Benita Borgström- Suhonen & Kari Suhonen. Tack Rebecca Chentinell. Tack till Édouard Louis för inspirationen till texten.
Alla foton Janne Timperi

%d bloggers like this: