Review: Fyra dagar av närhet, Teater Viirus

Människor är också måsar

I Pipsa Lonkas strömmade premiär av «Fyra dagar av närhet» speglas människor och djur i varandra, som i ett flytande tillstånd upplöser skiljelinjer.[1]

I den västerländska dramatiken gästar djuret ofta scenerna, mest som ställföreträdare för människor, som symboler för hennes egenskaper, känslor och tillstånd. Djuren, vare sig de är representerade eller faktiskt närvarande på scen, fungerar som projektionsytor för det mänskliga. Snarare än att framträda utifrån sin egen existens blir deras funktion främst att bekräfta människan och särskilja människan från just andra djur. Människan får så en exceptionell roll i den västerländska dramatikens historia.[2]


            I denna distanserade mänskliga hållning urskiljs en dualistisk världssyn (mellan natur och kultur), något som Pipsa Lonka i Fyra dagar av närhet tycks vilja rubba en smula. Istället utforskar hon en ny form av inommänsklig kontakt med andra djur, där hon söker kontaktytor snarare än vad som skiljer oss åt, i det här fallet mellan måsar och människor.

            Lonka gör det med en lysande dramatisk text som genom korta, sakliga, observerande scenanvisningar, och (efter hand) knapphänta repliker, målar fram ett somrigt strandlandskap med ett närliggande hotell. Måsar och människor njuter några varma dagar tillsammans, eller jämsides, allt beroende på hur man väljer att se det.

            I sina koncentrerade beskrivningar, formade som minimalistiska poetiska utsagor, ägnar Lonka samma uppmärksamhet åt stranden, hotellet, måsarna, människorna som skeenden, något som ger klara perspektivväxlingar dem emellan, men framförallt blir mås som människa likställda. Som här i under inledning av pjäsen:

            «Måsarna är mestadels ljusa och skräniga.

            Människorna är en aning rödbrusiga.»

[ ]

«Rum 203

En kvinna har ren vaknat. Hon betraktar mannen vid sin sida, sträcker ut handen och smeker hans hals.»

[ ]

«Ovanför strandlinjen susar en flock måsar. Vid horisonten framträder fler och fler fåglar.

De vita kropparna glänser i solen.»

Våra fåniga lekar

De uppmickade skådespelarna återger omsorgsfullt texten i variationsrika tonlägen, som ger en förunderlig säregen känsla av att upptäcka världen på nytt (eller för första gången). Jag kan inte låta bli att förföras av ensemblens (och speciellt Joonas Heikkinen helt egna röstmodulering) omväxlande finlandssvenska mjuka vardagliga tilltal (översatt i behagfull finlandssvensk språkdräkt av Sofia Aminoff) som ger liv till Lonkas koncentrerade men likväl luftiga text.

            Under hela den första avdelningen är aktörerna dolda för publiken, de yppar alltså inte en replik men ger scenbeskrivningar riktade mot den tomma spelplatsen, bestående av en vägg som fungerar som fasad och videoprojektionsyta.[3] Fyra fönsteröppningar belyses växelvis när de bakomliggande rummen och aktörernas vardagliga ritualer däri observeras genom skådespelarnas beskrivningar. Skiftande bilder projiceras mot väggen som illustrerar det som skildras (stranden, hotellfasaden, måsarna, havet).

            Videodesigner Teemu Nurmelin leker med skalan, genom uppblåsta närbilder av måsarna, som om de ser ner och betraktar aktörerna och publiken, eller avlägsna havshorisonter för att skapa avstånd. Spelet mellan scenografins öppningar och videoprojektionerna ger djup och närhet till scenrummet och det föreställda strandlandskapet.

            Aktörerna som vi observerat i rummen kommer ut på spelplatsen för att lapa i sig  solen och senare äta middag. Hotellgästerna består av familjkonstellationer, föräldrar och barn, enskilda som pensionärer. Vi betraktar dem och känner igen deras sociala spel sinsemellan; tjafset mellan paren, flörtandet, det olidliga skrikandet från de lekande barnen, det bulimiska chipsätandet – ja, våra fåniga som fåfängliga sociala beteenden och neuroser, inför oss själva som andra, grundade i primära drifter som sexualitet, reproduktion, att mätta magen eller känna gemenskap. Just scenerna av våra primitiva aktiviteter är ett stående inslag.

Hamnskifte

Skådespelarna skiftar hela tiden mellan de många och varierade rollerna, genom enkla kostymbyte och konstellationsskiften. Växlingarna görs lätt och ledigt, ja rytmiskt, musikaliskt. I dessa partier återges korta repliker i ett vardagligt tilltal, som en jazzande kör. I rörelsemönster, repliker och läten lägger aktörerna till en aning stiliserat spel, som om de önskar understryka våra upprepningsbara sociala mönster och roller, likt en sociologisk studie. Men det märkliga som sker stycket igenom, är hur Lonkas effektiva återgivna observationer, sakta vänder perspektivet till att se på människan, som just mås, eller som det sociala djur hon är, med egenskaper och beteendemönster som faktiskt inte så lite påminner oss om just de robusta allätarna, alltså måsarna, som utmärker sig för sin flexibilitet, intelligens och social förmåga. Kanhända ska vi istället tala om en Zoologisk studie av människodjuret, för när jag slutligen ser på skådespelaren i aktion, är det snarare en mås jag ser. Det är både roande och förunderligt (denna teriantropi, alltså förvandlingen av mänsklig form till djurskepnad).[4]

Syntes

Detta är tätt ackompanjerat av Markus Fagerudds stämningsfulla musik, som skickligt framförs av Wegelius kammarstråkar (här format i en trio bestående av violin, altviolin, cello) och Glen Loits ljuddesign och -mixning i realtid. Det blir inledningsvis en aning väl högstämt, något i stil med Kaija Saariahos elektroakustiska musik, men det är övergående, för snart har röster och musik njutningsfullt sammansmält, till den grad att man bara vill blunda och låta dramat utspela sig i sitt eget inre. Fagerudd leker dock med sin musikaliska palett, han ger också träffande synthesizer bossa nova takter som understödjer de komiska partierna.

            Även regissören Susanna Airaksinens gestaltning slår an en liknande ton, som här filtreras genom Ville Seppänens streaming regi (trots det är det lov och möjligt att säga något om hennes regi). Tillsammans med ensemblen vekar hon ha arbetat med pjäsen som ett musikaliskt partitur. Där de gör sig till instrument för pjäsen, för att spela upp dess musik på̊ scen. Ett funktionellt förhållningssätt, som även scenograf och videodesigner tar i bruk, med perspektiv- och spelvänlig rumslösning i samklang med videoprojektionernas illustrativa karaktär. Teamet utför det väl och de skapar en form av musikalisk visuell syntes som levandegör texten på scen. Men om det är något man önskar så är det att Arikasinen brottats mer med textens innehåll, så hennes egna frågor gick i dialog med Lonkas text, och hennes regi därmed hade en mer självständig ingång (liksom scenograf och videodesigner), för att öppna fler dimensioner i text som föreställning.

Vi delar samma habitat

I en återkommande scen ges ett vanitas motiv där en aktör borstar ett måsskelett. Det är nog inte bara fråga om memento mori, utan snarare ett motiv för just hur måsens som människans liv är omistligt bundet till varandra, som djur vars existens är villkorad av planetens känsliga ekologi. Vår omsorg om måsen, är lika mycket en omsorg för oss själva.

            De performativita kvaliteterna i Lonkas pjäs får oss att se oss själva på nytt, mer som djur bland artfränder. Hon ger rum för oss att känna och tänka bortom taxonomin epistemologiska binära hierarkier, och just se oss själva som en del av en större djurvärld, eller natur, snarare än den exceptionella position som världsdramatiken skrivit in oss i.

Av Pipsa Lonka

Textdramaturgi: E.L. Karhu

Översättning: Sofia Aminoff

Regi: Susanna Airaksinen

Skådespelare: Malin Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita


Scenografi och kostymdesign: Vilma Mattila

Ljus- och videodesign: Teemu Nurmelin

Tonsättning och musik: Markus Fagerudd

STREAM

Regi av Stream: Ville Seppänen


[1] stromDen strömmade premiären ges i regi av Ville Seppänen. Jag uppfattar det som Seppänen varit trogen själva teaterföreställningens gestaltning (alltså Susanna Airaksinen teaterregi) och sökt en form att förmedla det via skärmen. Här använder han växelvis närbild och helbild, och fadar in bild i bild, för att ibland understryka en sammanvävd natur och kultur. Det är genomgående god kvalité, men förmedlingen av föreställningen hade mått bra av att vila något längre i scenerna, gärna fler översiktsbilder och ett mindre frekvent bildklippning.

[2] Animal Acts Performing Species Today, Edited by Una Chaudhuri and Holly Hughes, University of Michigan Press (2014)

 

[3] Scenbeskrivningar som är förinspelade.

 

[4] Teriantropi ett begrepp för fullständig eller delvis förvandling från mänsklig form till en djurskepnad, som man finner i mytologin.

Läs hela recensionen av Lonkas pjäs på Teater Viirus i Norsk Shakespearetidsskrift genom att trycka HÄR

Maria Ahlroth i Viirus Fyra dagar av närhet. BILD: ERNEST PROTASIEWICZ/PRESSBILD
<span>%d</span> bloggers like this: