Featured

CURRENTLY

Platform for Dance, Art, Critical Ecology 2021- 2023
Curators Rickard Borgström & Rebecca Chentinell.

Pilot 1, Symbiosis- Erotics, Bo Zheng (and others)
at Färgfabriken, Stockholm 18 Oct- 28 Nov 2021.

Pilot 2, Dances and Songs of Soil, Amanda Piña (and others) at Havremagasinet, Boden/Suttes February 2022.

Pilot 3-6 Publicly announced fall 2021.

With support from Suomen Kulttuurirahasto, Taiteen edistämiskeskus – Taike ,Frame Contemporary Art Finland, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Iaspis Konstnärsnämnden, Nordisk kulturkontakt.

www.fargfabriken.se

www.havremagasinet.se

BIO
Rickard Borgström, Curator, Sibbo, Finland. He works at the fluid intersection of contemporary art, dance and theatre. He deploy a de-central perspective to conceive exhibition and program formats, within diverse backgrounds and geographies, in a collaborative and trans-disciplinary modes, to provide a historical anchoring and engagement with local conditions. Borgström has worked mainly in the Nordic region where his work has been presented at institutions such as Teaterhuset Avant Garden (Rosendal Teater), Bastard Internationella Teaterfestival, Stamsund Teaterfestival, Norsk Kulturråd, Lofoten Internationella Konstfestival, Inkonst, Art Space Sinne, Jyväskylä Art museum, Korjaamo, Nunatta Isiginnaartitsisarfia – The National Theatre of Greenland. At times he lecture in contemporary dramaturgies in dance and theatre at Uniarts Dance department Stockholm. Borgström writes for Norsk Shakespearetidskrift and Ny tid. Currently he is co-curating a platform for dance and visual arts focusing on critical ecology with Rebecca Chentinell, the first pilot “Symbiotic – Erotics” takes place at Färgabriken, Stockholm fall 2021, followed by “Dances and Songs of Soil” at Havremagasinet Boden/Suttes spring 2022. He was a member of the committee of Dance at the Swedish Art Council 2018-2021. Borgström is educated at Dramatiska Institutet and Stockholms Universitet.

Background: Rescripting dance – New translocal initiatives                                                 

In fall of 2018 we, Artistic Director Holly Bright and Curator Rickard Borgström, met in Nanaimo, Vancouver Island. We found common ground through curiosities in recent artistic developments and experiences in working with performing arts festivals on the edge, in the province, where one engages in one’s local community as much as connecting to the rest of the world, where one finds affinities as shared interests.

In the last two decades within our regional performing arts fields, we have seen the rise of artistic practices that thematisize social-political matters within the work itself, in what it does (relational strategies, social engagement), more so than being about a certain political point of view. As we discussed these developments we wondered if these artistic practices were implicit reactions to the process of weaken the state, or in Nordic terms the Welfare State.[1]

We also recognize an urgent shift in these art practices in our recent decade, where the relational strategies have expanded into a register of the senses and affect, leading toward a more porous, entangled, environment beyond the human-to-human logic, thus expanding dance to a more complex web of human and non-human actors, or in other words a more-than-human ecology, of coexistence and interdependence. The latter questions intersect with social, cultural, political, economic, scientific, ecological concerns of our time that call for expansive visions on how to organize life on a global, even planetary scale, as well on an everyday, social, sphere.

Meanwhile the pandemic has paralyzed the global performing arts system. And it has brought unjust structures to the fore proving the current model to be unsustainable, be it ecologically or socially. ‘Business as usual’ is no longer an alternative.

The pandemic reinforces our dire need to reimagine our artistic and curatorial practices from a vantage point that acknowledges its deep entanglement with ecological systems and the social fabric, both local as global, without losing sight of the asymmetrical relations of resources. That is, how do we, in our communities, despite the current state of geopolitical tensions, environmental injustice (and pandemic), explore new forms of collaborations, working models and dance, and rethink our infrastructure, within these conditions? 

This has led us to initiate a research project into these new formats between 2021- 2023 in the Nordic region and Canada. In the process we let our desires and imagination move us to reshape the relations between dance, stages, audience, artists, curators, contexts and discourses. 

As part of our research, we are interested in reaching out to peers who work in disparate contexts, with specific discourses, to discuss these emergent forms with us in a public forum. 

Our first short pilot (April- July 2021) is an artistic exchange between two artists from Vancouver Island and two artists from Sweden, as well as a series of public conversations.

[1] Additionally these practices can be viewed as an increasing historical and contemporary criticism of the ongoing state’s failures and misconducts in relation to its diverse communities.

Thank you Giron Sámi Teáhter

With support from Suomen Kulttuurirahasto, Vancouver Foundation, Made in B.C. dance on tour, City of Nanaimo, The British Columbia Arts Council , British Columbia

⟶ PART I 15. June 2021
Working Alone Together – New modes of translocal artistic collaboration
In what ways might we persist in artistic exchange and presentation despite current limitations and considerations? What new modes of collaboration might be invented? What dance formats can transmit embodied live experiences for a live audience, while taking distance into account?

Marit Shirin Carolasdotter [Sápmi/SE] Genevieve Johnson [CA] Samantha Letourneau [CA] Mårten Spångberg [SE]

PART II 8. July 2021
The lure of the translocal and its discontent
– New curatorial initiatives

The pandemic is a tale of the accelerated transformation of our ecological system and it foregrounds the unjust structures as the asymmetrical relations of resources within our global performing arts field. The need to reformulate international collaboration is inevitable, so how do we reshape our curatorial practice in response to that need? Would exploring trans-local collaborations, where international aspirations are embedded in one’s locality, be a way forward? A translocality that on one hand engages in the diversity of one’s own locality and on the other operates as a cultural node in a connected network of affinities that transgress national borders. What would such curatorial work look like? What are the critical implications of such trans-local collaboration?

Martine Dennewald, Co-Artistic Director, FTA- Festival TransAmériques [LU]
Thorbjørn Gabrielsen, Artistic Director, Stamsund Teaterfestival [NO]
Elle Sofe Sara, Choreographer and Founder of Dáiddadállu- Sámi artist collective [Sápmi/NO]

Review: Fyra dagar av närhet, Teater Viirus

Människor är också måsar

I Pipsa Lonkas strömmade premiär av «Fyra dagar av närhet» speglas människor och djur i varandra, som i ett flytande tillstånd upplöser skiljelinjer.[1]

I den västerländska dramatiken gästar djuret ofta scenerna, mest som ställföreträdare för människor, som symboler för hennes egenskaper, känslor och tillstånd. Djuren, vare sig de är representerade eller faktiskt närvarande på scen, fungerar som projektionsytor för det mänskliga. Snarare än att framträda utifrån sin egen existens blir deras funktion främst att bekräfta människan och särskilja människan från just andra djur. Människan får så en exceptionell roll i den västerländska dramatikens historia.[2]


            I denna distanserade mänskliga hållning urskiljs en dualistisk världssyn (mellan natur och kultur), något som Pipsa Lonka i Fyra dagar av närhet tycks vilja rubba en smula. Istället utforskar hon en ny form av inommänsklig kontakt med andra djur, där hon söker kontaktytor snarare än vad som skiljer oss åt, i det här fallet mellan måsar och människor.

            Lonka gör det med en lysande dramatisk text som genom korta, sakliga, observerande scenanvisningar, och (efter hand) knapphänta repliker, målar fram ett somrigt strandlandskap med ett närliggande hotell. Måsar och människor njuter några varma dagar tillsammans, eller jämsides, allt beroende på hur man väljer att se det.

            I sina koncentrerade beskrivningar, formade som minimalistiska poetiska utsagor, ägnar Lonka samma uppmärksamhet åt stranden, hotellet, måsarna, människorna som skeenden, något som ger klara perspektivväxlingar dem emellan, men framförallt blir mås som människa likställda. Som här i under inledning av pjäsen:

            «Måsarna är mestadels ljusa och skräniga.

            Människorna är en aning rödbrusiga.»

[ ]

«Rum 203

En kvinna har ren vaknat. Hon betraktar mannen vid sin sida, sträcker ut handen och smeker hans hals.»

[ ]

«Ovanför strandlinjen susar en flock måsar. Vid horisonten framträder fler och fler fåglar.

De vita kropparna glänser i solen.»

Våra fåniga lekar

De uppmickade skådespelarna återger omsorgsfullt texten i variationsrika tonlägen, som ger en förunderlig säregen känsla av att upptäcka världen på nytt (eller för första gången). Jag kan inte låta bli att förföras av ensemblens (och speciellt Joonas Heikkinen helt egna röstmodulering) omväxlande finlandssvenska mjuka vardagliga tilltal (översatt i behagfull finlandssvensk språkdräkt av Sofia Aminoff) som ger liv till Lonkas koncentrerade men likväl luftiga text.

            Under hela den första avdelningen är aktörerna dolda för publiken, de yppar alltså inte en replik men ger scenbeskrivningar riktade mot den tomma spelplatsen, bestående av en vägg som fungerar som fasad och videoprojektionsyta.[3] Fyra fönsteröppningar belyses växelvis när de bakomliggande rummen och aktörernas vardagliga ritualer däri observeras genom skådespelarnas beskrivningar. Skiftande bilder projiceras mot väggen som illustrerar det som skildras (stranden, hotellfasaden, måsarna, havet).

            Videodesigner Teemu Nurmelin leker med skalan, genom uppblåsta närbilder av måsarna, som om de ser ner och betraktar aktörerna och publiken, eller avlägsna havshorisonter för att skapa avstånd. Spelet mellan scenografins öppningar och videoprojektionerna ger djup och närhet till scenrummet och det föreställda strandlandskapet.

            Aktörerna som vi observerat i rummen kommer ut på spelplatsen för att lapa i sig  solen och senare äta middag. Hotellgästerna består av familjkonstellationer, föräldrar och barn, enskilda som pensionärer. Vi betraktar dem och känner igen deras sociala spel sinsemellan; tjafset mellan paren, flörtandet, det olidliga skrikandet från de lekande barnen, det bulimiska chipsätandet – ja, våra fåniga som fåfängliga sociala beteenden och neuroser, inför oss själva som andra, grundade i primära drifter som sexualitet, reproduktion, att mätta magen eller känna gemenskap. Just scenerna av våra primitiva aktiviteter är ett stående inslag.

Hamnskifte

Skådespelarna skiftar hela tiden mellan de många och varierade rollerna, genom enkla kostymbyte och konstellationsskiften. Växlingarna görs lätt och ledigt, ja rytmiskt, musikaliskt. I dessa partier återges korta repliker i ett vardagligt tilltal, som en jazzande kör. I rörelsemönster, repliker och läten lägger aktörerna till en aning stiliserat spel, som om de önskar understryka våra upprepningsbara sociala mönster och roller, likt en sociologisk studie. Men det märkliga som sker stycket igenom, är hur Lonkas effektiva återgivna observationer, sakta vänder perspektivet till att se på människan, som just mås, eller som det sociala djur hon är, med egenskaper och beteendemönster som faktiskt inte så lite påminner oss om just de robusta allätarna, alltså måsarna, som utmärker sig för sin flexibilitet, intelligens och social förmåga. Kanhända ska vi istället tala om en Zoologisk studie av människodjuret, för när jag slutligen ser på skådespelaren i aktion, är det snarare en mås jag ser. Det är både roande och förunderligt (denna teriantropi, alltså förvandlingen av mänsklig form till djurskepnad).[4]

Syntes

Detta är tätt ackompanjerat av Markus Fagerudds stämningsfulla musik, som skickligt framförs av Wegelius kammarstråkar (här format i en trio bestående av violin, altviolin, cello) och Glen Loits ljuddesign och -mixning i realtid. Det blir inledningsvis en aning väl högstämt, något i stil med Kaija Saariahos elektroakustiska musik, men det är övergående, för snart har röster och musik njutningsfullt sammansmält, till den grad att man bara vill blunda och låta dramat utspela sig i sitt eget inre. Fagerudd leker dock med sin musikaliska palett, han ger också träffande synthesizer bossa nova takter som understödjer de komiska partierna.

            Även regissören Susanna Airaksinens gestaltning slår an en liknande ton, som här filtreras genom Ville Seppänens streaming regi (trots det är det lov och möjligt att säga något om hennes regi). Tillsammans med ensemblen vekar hon ha arbetat med pjäsen som ett musikaliskt partitur. Där de gör sig till instrument för pjäsen, för att spela upp dess musik på̊ scen. Ett funktionellt förhållningssätt, som även scenograf och videodesigner tar i bruk, med perspektiv- och spelvänlig rumslösning i samklang med videoprojektionernas illustrativa karaktär. Teamet utför det väl och de skapar en form av musikalisk visuell syntes som levandegör texten på scen. Men om det är något man önskar så är det att Arikasinen brottats mer med textens innehåll, så hennes egna frågor gick i dialog med Lonkas text, och hennes regi därmed hade en mer självständig ingång (liksom scenograf och videodesigner), för att öppna fler dimensioner i text som föreställning.

Vi delar samma habitat

I en återkommande scen ges ett vanitas motiv där en aktör borstar ett måsskelett. Det är nog inte bara fråga om memento mori, utan snarare ett motiv för just hur måsens som människans liv är omistligt bundet till varandra, som djur vars existens är villkorad av planetens känsliga ekologi. Vår omsorg om måsen, är lika mycket en omsorg för oss själva.

            De performativita kvaliteterna i Lonkas pjäs får oss att se oss själva på nytt, mer som djur bland artfränder. Hon ger rum för oss att känna och tänka bortom taxonomin epistemologiska binära hierarkier, och just se oss själva som en del av en större djurvärld, eller natur, snarare än den exceptionella position som världsdramatiken skrivit in oss i.

Av Pipsa Lonka

Textdramaturgi: E.L. Karhu

Översättning: Sofia Aminoff

Regi: Susanna Airaksinen

Skådespelare: Malin Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita


Scenografi och kostymdesign: Vilma Mattila

Ljus- och videodesign: Teemu Nurmelin

Tonsättning och musik: Markus Fagerudd

STREAM

Regi av Stream: Ville Seppänen


[1] stromDen strömmade premiären ges i regi av Ville Seppänen. Jag uppfattar det som Seppänen varit trogen själva teaterföreställningens gestaltning (alltså Susanna Airaksinen teaterregi) och sökt en form att förmedla det via skärmen. Här använder han växelvis närbild och helbild, och fadar in bild i bild, för att ibland understryka en sammanvävd natur och kultur. Det är genomgående god kvalité, men förmedlingen av föreställningen hade mått bra av att vila något längre i scenerna, gärna fler översiktsbilder och ett mindre frekvent bildklippning.

[2] Animal Acts Performing Species Today, Edited by Una Chaudhuri and Holly Hughes, University of Michigan Press (2014)

 

[3] Scenbeskrivningar som är förinspelade.

 

[4] Teriantropi ett begrepp för fullständig eller delvis förvandling från mänsklig form till en djurskepnad, som man finner i mytologin.

Läs hela recensionen av Lonkas pjäs på Teater Viirus i Norsk Shakespearetidsskrift genom att trycka HÄR

Maria Ahlroth i Viirus Fyra dagar av närhet. BILD: ERNEST PROTASIEWICZ/PRESSBILD

New articles in Sampo Lehti and Keskisuomalainen

JÄNNITTÄVÄ MATKA MAAN KESKIPISTEESEEN – KOHTI KIEHTOVAA TULEVAISUUTTA 

Nicely written by Esa Jokinen in Keskisuomalainen 10 feb 2021

Esa Jokinen

Saarijärven museossa avattiin tällä viikolla Matkalla maan keskipisteeseen 2020 -näyttely (3.2.–25.4.2021). Se on joka viides vuosi järjestettävä keskisuomalaisen nykytaiteen katselmus, johon osallistuvat tällä kertaa Jyväskylän Taidemuseon kanssa Keuruun museo ja Saarijärven museo.

Samalla avattiin Saarijärven museon hyvän ympäristön teemavuoden kolmen näyttelyn sarja, jossa käsitellään ihmiskunnan ja planeettamme nykytilaa sekä tulevaisuutta, eläinten hyvää kohtelua ja erilaisia paikkoja.

Sarjan toinen näyttely Eettinen eläin (19.5.–24.10.2021) on ensi kesän päänäyttely. Se nostaa esille eläinten kohteluun ja estetiikkaan liittyviä asioita.

Tämän vuoden päättää ja ensi vuoden aloittaa Hyvässä miljöössä -näyttely (10.11.2021–23.1.2022), jossa on Marjaleena Pohjola-Valkolan ja Marjo Hallilan teoksia.

Lisäksi museon järjestämissä tapahtumissa ja opetustoiminnassa toteutetaan taide- ja ympäristökasvatusta sekä tuodaan esille kulttuuriperinnön merkitystä.

Kokonaisuus nivoutuu yhteen Saarijärven museon järjestämäksi hyvän ympäristön teemavuodeksi.

Mutta lähdetäänpä vähän intensiivisemmälle matkalle maan keskipisteeseen. Kokonaisuus koostuu yhteensä neljästä näyttelystä.

Liikkeelle lähdettiin Tapperien Juholan Galleria Jarskasta jo viime vuoden kesäkuussa. Jussi Jäppisen teokset käsittelivät muun muassa sukupuolta, seksuaalisuutta ja sitä mitä olla kuulua jonnekin tai tulla siellä torjutuksi.

Kokonaisuuden kuratoinut Rickard Borgström kuvaa aloitusta kyläksi.

 – On ihminen, joka kasvaa kylässä, jossa kaikki pitävät huolta toisistaan, Borgström sanoo.

– Yhteenkuuluvuus sisältää kuitenkin sosiaalisen kontrollin – ja mitä tapahtuu sitten, jos ei tunnekaan kuuluvansa joukkoon, vaan kokee itsensä ulkopuoliseksi?

– Siitä voi tulla elämän ja kuoleman kysymys, jolloin kylästä on pakko lähteä pois.

Galleria Jarskan jälkeen vuorossa olivat Keuruun ja Jyväskylän näyttelyt, joissa kylästä lähtenyt ihminen selvitteli suhdettaan maailmaan, itseensä ja luontoon.

ESINEIDEN, ELÄINTEN JA MILJÖIDEN KATOAVAISUUTTA

– Ihminen kysyy, kuka minä olen suhteessa tähän maailmaan ja kuinka löydän oman identiteettini.

– Se ei ole kuitenkaan riittävästi. Mikä merkitys on materialla, eläimillä tai vaikka kaupunkien synnyttämällä vieraantuneisuuden tunteella?

Saarijärven museon uudessa näyttelyssä on mukana palaamisen ajatus.

Teollisuusympäristöjä on muokattu uuteen käyttöön ja Laura Dahlberg käsittelee niiden keinotekoisuutta installaatiossaan. Anne Lehtelä puolestaan on pohtinut kuka luo yhteiskunnassa säännöt ja tuo installaatiossaan esille sitä, että luontokohteiden pitäisi saada oikeutensa.

– Mikään ei tunnu olevan ennallaan, sillä elämänsä aikana ihminen on kasvanut kaikessa sosiaalisesti, moraalisesti, eettisesti ja tiedollisesti.

- Tässä näyttelyssä kaikki entinen on kääntynyt ylösalaisin. Nyt näemme maiseman, joka on muuttunut ihmisen vaikutuksen ja vallan myötä.

– Jäätiköt ovat sulaneet, merenpinnat nousseet ja mantereet muuttuneet saariksi. Olemme tuhonneet luonnon monimuotoisuuden.

– Pitää siis miettiä, miten tässä ympäristössä pystyy elämään, miten voimme sopeutua.

Borgström sanoo, että tulevaisuuden maailma ei ole enää ihmiskeskeinen.

PLANEETTA JA IHMISLAJI MUUTOSTEN KOURISSA

– Miten evoluutio vaikuttaa tässä tilanteessa ihmiseen tai muihin lajeihin tai elämänmuotoihin? Sitä voi miettiä esimerkiksi Ilkka Virtasen teosten äärellä.

Virtasen Homo novus -veistosinstallaatio esittelee uudenlaisia tulevaisuuden fossiileja. Niiden taustalla on ajatus siitä, että maapallon on veden valtaama eivätkä ihmiset pysty enää selviytymään nykyisessä muodossaan.

Samalla Virtanen kysyy, kuuluuko ihminen enää luontoon.

Kun ihmisen toimillaan aiheuttama vedenpaisumus on istutettu mieleen, ei ilman sitä selviä myöskään Pasi Eerik Karjulan Oho-veistoksen äärellä. Puusta veistetty valtamerialus muuttuu ajatuksissa mustapuhuvaksi Nooan arkiksi.

– Tässä näyttelyssä ei ole kyse hyvästä tai pahasta, vaan olemassa olevasta tilanteesta – siitä, miten uudessa maailmassa eletään, Borgström summaa.

TIETOLAATIKKO

Näyttely

Uuteen maailmaan

Jyväskylän Taidemuseon, Keuruun museon ja Saarijärven museon Matkalla maan keskipisteeseen -näyttelykokonaisuus tutkii paikkaan kuulumista ja ulkopuolisuutta.

Saarijärvellä  nähdään installaatiota, videotaidetta, veistoksia, seinätekstiilejä, piirroksia ja maalauksia 14 taiteilijalta tai taiteilijaparilta.

Taiteilijat: Duncan Butt Juvonen, Laura Dahlberg, Taija Goldblatt, Hana Lee Erdman & Louise Dahl, Meri Hietala & Antti Ahonen, Pasi Eerik Karjula, Anne Lehtelä, Petra Lindholm, Maija Ojanen, Anna Ruth, Jukka Silokunnas, Anders Smebye & Vikram Uchida-Khanna, Toûa Toûa ja Ilkka Virtanen.

Tapperien Juholan Galleria Jarskassa oli kesällä 2020 esillä Jussi Järvisen teoksia.

Näyttely on avoinna Saarijärven museossa 3.2.–25.4.2021.


Another good one written by Anne Meitala in Sampo Lehti 10feb 2021