Featured

CURRENTLY


DACE – Dance Art Critical Ecology

Curators Rickard Borgström & Rebecca Chentinell.

Pilot 1, Symbiosis- Erotics, Zheng Bo (and others)
at Färgfabriken, Stockholm 18 Oct- 28 Nov 2021.

Pilot 2, Dances and Songs of Soil, Amanda Piña (and others) at Havremagasinet, Boden/Suttes February 2022.

Pilot 3-6 Publicly announced fall 2021.

With support from Suomen Kulttuurirahasto, Taiteen edistämiskeskus – Taike ,Frame Contemporary Art Finland, Kulturrådet, Nordisk Kulturfond, Konstnärsnämnden, Iaspis Konstnärsnämnden, Nordisk kulturkontakt.

For more information visit
www.dace.nu www.fargfabriken.se www.havremagasinet.se

BIO
Rickard Borgström, Curator, Sibbo, Finland. He works at the fluid intersection of contemporary art, dance and theatre. He deploy a de-central perspective to conceive exhibition and program formats, within diverse backgrounds and geographies, in a collaborative and trans-disciplinary modes, to provide a historical anchoring and engagement with local conditions. Borgström has worked mainly in the Nordic region where his work has been presented at institutions such as Teaterhuset Avant Garden (Rosendal Teater), Bastard Internationella Teaterfestival, Stamsund Teaterfestival, Norsk Kulturråd, Lofoten Internationella Konstfestival, Inkonst, Art Space Sinne, Jyväskylä Art museum, Korjaamo, Nunatta Isiginnaartitsisarfia – The National Theatre of Greenland. At times he lecture in contemporary dramaturgies in dance and theatre at Uniarts Dance department Stockholm. Borgström writes for Norsk Shakespearetidskrift and Ny tid. Currently he is co-curating a platform for dance and visual arts focusing on critical ecology with Rebecca Chentinell, the first pilot “Symbiotic – Erotics” takes place at Färgabriken, Stockholm fall 2021, followed by “Dances and Songs of Soil” at Havremagasinet Boden/Suttes spring 2022. He was a member of the committee of Dance at the Swedish Art Council 2018-2021. Borgström is educated at Dramatiska Institutet and Stockholms Universitet.

Opening 21 Oct “Symbiosis Erotics” at Färgfabriken Stockholm

Symbiosis – Erotics

Zheng Bo + Geumhyung Jeong

21 October – 28 November 2021
Part of Open Studio Symbiosis
Färgfabriken, Stockholm                                                       

The project Symbiosis – Erotics presents two artists with diverse body of work, that yet share similar interest in symbiotic methods, where human and non-human live and act in proximity: Zheng Bo in relation to the vegetal sphere (plants and trees), and Geumhyung Jeong in relation to the machinic domain (various objects; from domestic technology to robotics). In their embodied queer and erotic practices – where in this project movement, dance and performance are emphasized – they produce transgressive intra-actions and bewildering bonds between multitudes of bodies (human as more-than-human). Through these tangible practices, they accentuate the manipulative potential of performative acts, as they paradoxically humanize the non-human body only to simultaneously estranging it, where both bodies emerge anew. This procedure opens for a field of co-activity between human and non-human bodies, where, if not binary oppositions between object and subject dissolves, they become ambiguous and porous. The merging of bodies into multiple formations highlights the dynamics of an extended network of encounters of different matter, or in other words the politics of an intertwined world.

The project is carried out in an open studio format, where the artists and curators invite the public to take part of the on-going research process of Zheng: An Ecosexual Dance in Högsveden and of Jeong: Small Tour, presented in different formats such as exhibition, performance, seminar, screenings and talks. The project is curated, facilitated, and organized by Rickard Borgström and Rebecca Chentinell, who are invited by Färgfabriken in the frame of the project Symbiosis and Open Studio in the fall of 2021.  

IN PARTNERSHIP WITH Färgfabriken, Stockholm University of the Arts – Department of Dance, Royal Institute of Art – Performance in the expanded field.

SUPPORTED BY Suomen Kulttuurirahasto, Swedish Arts Council, Taiteen edistämiskeskus, IASPIS / Swedish Arts Grants Committee – International Dance Program, Nordic Culture Fund, Frame Contemporary Art Finland, Nordic Culture Point.

For more information visit www.fargfabriken

http://www.dace.nu

Symbiosis Erotics stir up emotions in Dagens Nyheter

Un Le Petit Scandale, even before opening night Zheng Bo´s project strip up emotion. In Dagens Nyheters critic Lisa Boda writes a chronical of the fall season with the heading “When Dalarna lures with Eco- Sexual Dance Workshops the limit is crossed.”

A rather hasty demarcations from Lisa, without even seen the work. One get curious why she does not even engage with the work. The work in itself is something more than fetischistic exercises with a pine tree. It is a question that problematize the human centred perspective, and look into to the nature forest in general and in this case the pine tree in particular, that we have very little knowledge of. The fact that we liv in an ecology of coexistence (or even codependency) with our surroundings, the approach here is to try to understand these more- than- human beings, and to broaden our understanding of the living, even what sexulaity can be. As when I breathe, I am constantly interact with the circular movement of exchanging oxygen carbon dioxide, for example in relation to a tree.
But perhaps this touches on a the loaded and constructed dichotomies of modern times?

Interesting enouhg Maia Hörstadius from Dala Nyheter made a report from Högsveden the nature forest in Dalarna. Here article has quite a different perspective than Lisa Boda. You can read Maia´s article here and Lisa Bodas here.

We hope that some more brave critic from Dagens Nyheter will visit the exhibition and program at Färgfabriken this fall. They are more than welcome!

Rickard & Rebecca // www.dace.nu

鄭波 Zheng Bo: ECO- SEXUAL DANCE? Public Screening and Conversation

Tisdag 31 aug 18:00 at Färgfabriken

Screening av Zheng Bos tidigare skogsfilmer: Pteridophilia, The Political Life of Plants samt förhandsvisning av nytt material från pågående film/dansproduktion vid Högsvedens naturreservat i Dalarna. Ett samtal mellan Zheng Bo, Rickard Borgström och Rebecca Chentinell kring den eco-sexuella dansens praktik i Taiwan respektive Dalarna ges i anslutning till visningen. 

EKOSEXUELL DANS I DALARNAS NATURSKOG AUG- SEP

Den kinesiska konstnären 鄭波 Zheng Bo undersöker ekosexuell dans tillsammans med fem nordiska dansare i Dalarnas naturskogar. Inledningsvis arbetar gruppen i området kring Tandvärkstallen i Högsvedens naturreservat. De utforskar trädens liksom människans sexualitet och agens, och deras ömsesidiga relation och beroende genom dans. Både träd och människa betraktas som dansare (om än träd förmodligen dansar långsammare). De förlitar sig på sina kroppar och rörelser för gemensam interaktion laddad med omvårdnad, begär, lust, erotik och etik.

Utforskandet av den ekosexuella dansworkshopen resulterar i en serie teckningar och en konstfilm där dans mellan träd och människa gestaltas. Materialet visas mellan 21 oktober – 28 november vid Färgfabrikens Konsthall.  

Projektet curateras och produceras av Rickard Borgström och Rebecca Chentinell. Duon är inbjudna till Färgfabrikens öppna studioprogram inom ramen för utställningen Symbiosis under hösten 2021.

I SAMARBETE MED Färgfabriken, Stockholm Konstnärliga Högskola – Institutionen för dans, Kungliga konsthögskolan – performance i det utvidgade fältet.

MED STÖD AV Suomen Kulttuurirahasto, Statens kulturråd, Taiteen edistämiskeskus, IASPIS / Konstnärsnämnden – Internationella dansprogrammet, Frame Contemporary Art Finland, Nordisk Kulturkontakt.

 KONSTNÄRER OCH CURATORER

 Det konstnärliga teamet består av Andreas Haglund, Mikko Hyvönen, Adam Nilsson, Ossi Niskala, Paolo de Venecia Gile, Adriano Wilfert Jensen och  Zheng Bo.

鄭波 Zheng Bo (f. 1974, Beijing, Bor och verkar på Lantau Island, Hong Kong) Zheng är dedikerad till mer-än-mänsklig livskraft; han undersöker det förflutna och föreställer sig framtiden ur marginaliserade gruppers och marginaliserade växters perspektiv. Han skapar plantträdgårdar, levande slagord, eko-queera filmer och wanwu-workshops för att kultivera ekologisk visdom bortom den antropocena utrotningen.

För mer information besök : www.zhengbo.org

DACE – Dans Konst Kritisk Ekologi DACE är en plattform för curatoriellt och koreografiskt utforskande av vad post-human dans kan vara. Plattformen initierades 2019 av Rickard Borgström och Rebecca Chentinell. Centralt för duon är hur kroppen fungerar som ett gränssnitt gentemot omgivningen. De arbetar därför med konstnärer som engagerar sig i de snabba teknologiska, miljömässiga och politiska förändringarna genom diversifierade kroppsliga praktiker, i frågor om hur detta påverkar våra handlingar, vårt tänkande och konstnärliga arbete.

DACE spårar nya kroppsliga sensibiliteter och sammankopplingar mellan människa, teknologi, natur i mer-än-mänskliga miljöer. DACE söker nya estetiska paradigm i den genomgripande förvandlingen av de ekologiska systemen i den geologiska epoken av människoskapt natur.  

För mer information besök: www.fargfabriken.se/sv/projekt/symbiosis

Background: Rescripting dance – New translocal initiatives                                                 

In fall of 2018 we, Artistic Director Holly Bright and Curator Rickard Borgström, met in Nanaimo, Vancouver Island. We found common ground through curiosities in recent artistic developments and experiences in working with performing arts festivals on the edge, in the province, where one engages in one’s local community as much as connecting to the rest of the world, where one finds affinities as shared interests.

In the last two decades within our regional performing arts fields, we have seen the rise of artistic practices that thematisize social-political matters within the work itself, in what it does (relational strategies, social engagement), more so than being about a certain political point of view. As we discussed these developments we wondered if these artistic practices were implicit reactions to the process of weaken the state, or in Nordic terms the Welfare State.[1]

We also recognize an urgent shift in these art practices in our recent decade, where the relational strategies have expanded into a register of the senses and affect, leading toward a more porous, entangled, environment beyond the human-to-human logic, thus expanding dance to a more complex web of human and non-human actors, or in other words a more-than-human ecology, of coexistence and interdependence. The latter questions intersect with social, cultural, political, economic, scientific, ecological concerns of our time that call for expansive visions on how to organize life on a global, even planetary scale, as well on an everyday, social, sphere.

Meanwhile the pandemic has paralyzed the global performing arts system. And it has brought unjust structures to the fore proving the current model to be unsustainable, be it ecologically or socially. ‘Business as usual’ is no longer an alternative.

The pandemic reinforces our dire need to reimagine our artistic and curatorial practices from a vantage point that acknowledges its deep entanglement with ecological systems and the social fabric, both local as global, without losing sight of the asymmetrical relations of resources. That is, how do we, in our communities, despite the current state of geopolitical tensions, environmental injustice (and pandemic), explore new forms of collaborations, working models and dance, and rethink our infrastructure, within these conditions? 

This has led us to initiate a research project into these new formats between 2021- 2023 in the Nordic region and Canada. In the process we let our desires and imagination move us to reshape the relations between dance, stages, audience, artists, curators, contexts and discourses. 

As part of our research, we are interested in reaching out to peers who work in disparate contexts, with specific discourses, to discuss these emergent forms with us in a public forum. 

Our first short pilot (April- July 2021) is an artistic exchange between two artists from Vancouver Island and two artists from Sweden, as well as a series of public conversations.

[1] Additionally these practices can be viewed as an increasing historical and contemporary criticism of the ongoing state’s failures and misconducts in relation to its diverse communities.

Thank you Giron Sámi Teáhter

With support from Suomen Kulttuurirahasto, Vancouver Foundation, Made in B.C. dance on tour, City of Nanaimo, The British Columbia Arts Council , British Columbia

⟶ PART I 15. June 2021
Working Alone Together – New modes of translocal artistic collaboration
In what ways might we persist in artistic exchange and presentation despite current limitations and considerations? What new modes of collaboration might be invented? What dance formats can transmit embodied live experiences for a live audience, while taking distance into account?

Marit Shirin Carolasdotter [Sápmi/SE] Genevieve Johnson [CA] Samantha Letourneau [CA] Mårten Spångberg [SE]

PART II 8. July 2021
The lure of the translocal and its discontent
– New curatorial initiatives

The pandemic is a tale of the accelerated transformation of our ecological system and it foregrounds the unjust structures as the asymmetrical relations of resources within our global performing arts field. The need to reformulate international collaboration is inevitable, so how do we reshape our curatorial practice in response to that need? Would exploring trans-local collaborations, where international aspirations are embedded in one’s locality, be a way forward? A translocality that on one hand engages in the diversity of one’s own locality and on the other operates as a cultural node in a connected network of affinities that transgress national borders. What would such curatorial work look like? What are the critical implications of such trans-local collaboration?

Martine Dennewald, Co-Artistic Director, FTA- Festival TransAmériques [LU]
Thorbjørn Gabrielsen, Artistic Director, Stamsund Teaterfestival [NO]
Elle Sofe Sara, Choreographer and Founder of Dáiddadállu- Sámi artist collective [Sápmi/NO]

Review: Fyra dagar av närhet, Teater Viirus

Människor är också måsar

I Pipsa Lonkas strömmade premiär av «Fyra dagar av närhet» speglas människor och djur i varandra, som i ett flytande tillstånd upplöser skiljelinjer.[1]

I den västerländska dramatiken gästar djuret ofta scenerna, mest som ställföreträdare för människor, som symboler för hennes egenskaper, känslor och tillstånd. Djuren, vare sig de är representerade eller faktiskt närvarande på scen, fungerar som projektionsytor för det mänskliga. Snarare än att framträda utifrån sin egen existens blir deras funktion främst att bekräfta människan och särskilja människan från just andra djur. Människan får så en exceptionell roll i den västerländska dramatikens historia.[2]


            I denna distanserade mänskliga hållning urskiljs en dualistisk världssyn (mellan natur och kultur), något som Pipsa Lonka i Fyra dagar av närhet tycks vilja rubba en smula. Istället utforskar hon en ny form av inommänsklig kontakt med andra djur, där hon söker kontaktytor snarare än vad som skiljer oss åt, i det här fallet mellan måsar och människor.

            Lonka gör det med en lysande dramatisk text som genom korta, sakliga, observerande scenanvisningar, och (efter hand) knapphänta repliker, målar fram ett somrigt strandlandskap med ett närliggande hotell. Måsar och människor njuter några varma dagar tillsammans, eller jämsides, allt beroende på hur man väljer att se det.

            I sina koncentrerade beskrivningar, formade som minimalistiska poetiska utsagor, ägnar Lonka samma uppmärksamhet åt stranden, hotellet, måsarna, människorna som skeenden, något som ger klara perspektivväxlingar dem emellan, men framförallt blir mås som människa likställda. Som här i under inledning av pjäsen:

            «Måsarna är mestadels ljusa och skräniga.

            Människorna är en aning rödbrusiga.»

[ ]

«Rum 203

En kvinna har ren vaknat. Hon betraktar mannen vid sin sida, sträcker ut handen och smeker hans hals.»

[ ]

«Ovanför strandlinjen susar en flock måsar. Vid horisonten framträder fler och fler fåglar.

De vita kropparna glänser i solen.»

Våra fåniga lekar

De uppmickade skådespelarna återger omsorgsfullt texten i variationsrika tonlägen, som ger en förunderlig säregen känsla av att upptäcka världen på nytt (eller för första gången). Jag kan inte låta bli att förföras av ensemblens (och speciellt Joonas Heikkinen helt egna röstmodulering) omväxlande finlandssvenska mjuka vardagliga tilltal (översatt i behagfull finlandssvensk språkdräkt av Sofia Aminoff) som ger liv till Lonkas koncentrerade men likväl luftiga text.

            Under hela den första avdelningen är aktörerna dolda för publiken, de yppar alltså inte en replik men ger scenbeskrivningar riktade mot den tomma spelplatsen, bestående av en vägg som fungerar som fasad och videoprojektionsyta.[3] Fyra fönsteröppningar belyses växelvis när de bakomliggande rummen och aktörernas vardagliga ritualer däri observeras genom skådespelarnas beskrivningar. Skiftande bilder projiceras mot väggen som illustrerar det som skildras (stranden, hotellfasaden, måsarna, havet).

            Videodesigner Teemu Nurmelin leker med skalan, genom uppblåsta närbilder av måsarna, som om de ser ner och betraktar aktörerna och publiken, eller avlägsna havshorisonter för att skapa avstånd. Spelet mellan scenografins öppningar och videoprojektionerna ger djup och närhet till scenrummet och det föreställda strandlandskapet.

            Aktörerna som vi observerat i rummen kommer ut på spelplatsen för att lapa i sig  solen och senare äta middag. Hotellgästerna består av familjkonstellationer, föräldrar och barn, enskilda som pensionärer. Vi betraktar dem och känner igen deras sociala spel sinsemellan; tjafset mellan paren, flörtandet, det olidliga skrikandet från de lekande barnen, det bulimiska chipsätandet – ja, våra fåniga som fåfängliga sociala beteenden och neuroser, inför oss själva som andra, grundade i primära drifter som sexualitet, reproduktion, att mätta magen eller känna gemenskap. Just scenerna av våra primitiva aktiviteter är ett stående inslag.

Hamnskifte

Skådespelarna skiftar hela tiden mellan de många och varierade rollerna, genom enkla kostymbyte och konstellationsskiften. Växlingarna görs lätt och ledigt, ja rytmiskt, musikaliskt. I dessa partier återges korta repliker i ett vardagligt tilltal, som en jazzande kör. I rörelsemönster, repliker och läten lägger aktörerna till en aning stiliserat spel, som om de önskar understryka våra upprepningsbara sociala mönster och roller, likt en sociologisk studie. Men det märkliga som sker stycket igenom, är hur Lonkas effektiva återgivna observationer, sakta vänder perspektivet till att se på människan, som just mås, eller som det sociala djur hon är, med egenskaper och beteendemönster som faktiskt inte så lite påminner oss om just de robusta allätarna, alltså måsarna, som utmärker sig för sin flexibilitet, intelligens och social förmåga. Kanhända ska vi istället tala om en Zoologisk studie av människodjuret, för när jag slutligen ser på skådespelaren i aktion, är det snarare en mås jag ser. Det är både roande och förunderligt (denna teriantropi, alltså förvandlingen av mänsklig form till djurskepnad).[4]

Syntes

Detta är tätt ackompanjerat av Markus Fagerudds stämningsfulla musik, som skickligt framförs av Wegelius kammarstråkar (här format i en trio bestående av violin, altviolin, cello) och Glen Loits ljuddesign och -mixning i realtid. Det blir inledningsvis en aning väl högstämt, något i stil med Kaija Saariahos elektroakustiska musik, men det är övergående, för snart har röster och musik njutningsfullt sammansmält, till den grad att man bara vill blunda och låta dramat utspela sig i sitt eget inre. Fagerudd leker dock med sin musikaliska palett, han ger också träffande synthesizer bossa nova takter som understödjer de komiska partierna.

            Även regissören Susanna Airaksinens gestaltning slår an en liknande ton, som här filtreras genom Ville Seppänens streaming regi (trots det är det lov och möjligt att säga något om hennes regi). Tillsammans med ensemblen vekar hon ha arbetat med pjäsen som ett musikaliskt partitur. Där de gör sig till instrument för pjäsen, för att spela upp dess musik på̊ scen. Ett funktionellt förhållningssätt, som även scenograf och videodesigner tar i bruk, med perspektiv- och spelvänlig rumslösning i samklang med videoprojektionernas illustrativa karaktär. Teamet utför det väl och de skapar en form av musikalisk visuell syntes som levandegör texten på scen. Men om det är något man önskar så är det att Arikasinen brottats mer med textens innehåll, så hennes egna frågor gick i dialog med Lonkas text, och hennes regi därmed hade en mer självständig ingång (liksom scenograf och videodesigner), för att öppna fler dimensioner i text som föreställning.

Vi delar samma habitat

I en återkommande scen ges ett vanitas motiv där en aktör borstar ett måsskelett. Det är nog inte bara fråga om memento mori, utan snarare ett motiv för just hur måsens som människans liv är omistligt bundet till varandra, som djur vars existens är villkorad av planetens känsliga ekologi. Vår omsorg om måsen, är lika mycket en omsorg för oss själva.

            De performativita kvaliteterna i Lonkas pjäs får oss att se oss själva på nytt, mer som djur bland artfränder. Hon ger rum för oss att känna och tänka bortom taxonomin epistemologiska binära hierarkier, och just se oss själva som en del av en större djurvärld, eller natur, snarare än den exceptionella position som världsdramatiken skrivit in oss i.

Av Pipsa Lonka

Textdramaturgi: E.L. Karhu

Översättning: Sofia Aminoff

Regi: Susanna Airaksinen

Skådespelare: Malin Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita


Scenografi och kostymdesign: Vilma Mattila

Ljus- och videodesign: Teemu Nurmelin

Tonsättning och musik: Markus Fagerudd

STREAM

Regi av Stream: Ville Seppänen


[1] stromDen strömmade premiären ges i regi av Ville Seppänen. Jag uppfattar det som Seppänen varit trogen själva teaterföreställningens gestaltning (alltså Susanna Airaksinen teaterregi) och sökt en form att förmedla det via skärmen. Här använder han växelvis närbild och helbild, och fadar in bild i bild, för att ibland understryka en sammanvävd natur och kultur. Det är genomgående god kvalité, men förmedlingen av föreställningen hade mått bra av att vila något längre i scenerna, gärna fler översiktsbilder och ett mindre frekvent bildklippning.

[2] Animal Acts Performing Species Today, Edited by Una Chaudhuri and Holly Hughes, University of Michigan Press (2014)

 

[3] Scenbeskrivningar som är förinspelade.

 

[4] Teriantropi ett begrepp för fullständig eller delvis förvandling från mänsklig form till en djurskepnad, som man finner i mytologin.

Läs hela recensionen av Lonkas pjäs på Teater Viirus i Norsk Shakespearetidsskrift genom att trycka HÄR

Maria Ahlroth i Viirus Fyra dagar av närhet. BILD: ERNEST PROTASIEWICZ/PRESSBILD