Featured

PLEASE HAVE PATIENCE. WE ARE MAKING A NEW WEBSITE. Scroll down for old posts.

#douglascoupland

Currently
Platform for Dance and Visual Arts 2021- 2023
Curators Rickard Borgström & Rebecca Chentinell.

Pilot 1, Symbiosis- Erotics, Bo Zheng (and others)
at Färgfabriken, Stockholm 18 Oct- 28 Nov 2021.

Pilot 2, Dances and Songs of Soil, Amanda Piña (and others) at Havremagasinet, Boden February 2022.

Pilot 3- 6 Publicly announced in June 2021.

With support from Suomen Kulttuurirahasto, Taiteen edistämiskeskus – Taike ,Frame Contemporary Art Finland, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Iaspis Konstnärsnämnden, Nordisk kulturkontakt.

www.fargfabriken.se

www.havremagasinet.se

BIO

Rickard Borgström, Curator, Sibbo, Finland. He works at the fluid intersection of contemporary art, dance and theatre. He deploy a de-central perspective to conceive exhibition and program formats, within diverse backgrounds and geographies, in a collaborative and trans-disciplinary modes, to provide a historical anchoring and engagement with local conditions. Borgström has worked mainly in the Nordic region where his work has been presented at institutions such as Teaterhuset Avant Garden (Rosendal Teater), Bastard Internationella Teaterfestival, Stamsund Teaterfestival, Norsk Kulturråd, Lofoten Internationella Konstfestival, Inkonst, Art Space Sinne, Jyväskylä Art museum, Korjaamo, Nunatta Isiginnaartitsisarfia – The National Theatre of Greenland. He regularly lecture in contemporary dramaturgies in dance and theatre at Uniarts Dance department Stockholm. Borgström writes for Norsk Shakespearetidskrift and Ny tid. Currently he is co-curating a platform for dance and visual arts focusing on critical ecology with Rebecca Chentinell, the first pilot “Symbiotic – Erotics” takes place at Färgabriken, Stockholm fall 2021, followed by “Dances and Songs of Soil” at Havremagasinet Boden/Suttes spring 2022. He was a member of the committee of Dance at the Swedish Art Council 2018-2021. Borgström is educated at Dramatiska Institutet and Stockholms Universitet.

Review: Fyra dagar av närhet, Teater Viirus

Människor är också måsar

I Pipsa Lonkas strömmade premiär av «Fyra dagar av närhet» speglas människor och djur i varandra, som i ett flytande tillstånd upplöser skiljelinjer.[1]

I den västerländska dramatiken gästar djuret ofta scenerna, mest som ställföreträdare för människor, som symboler för hennes egenskaper, känslor och tillstånd. Djuren, vare sig de är representerade eller faktiskt närvarande på scen, fungerar som projektionsytor för det mänskliga. Snarare än att framträda utifrån sin egen existens blir deras funktion främst att bekräfta människan och särskilja människan från just andra djur. Människan får så en exceptionell roll i den västerländska dramatikens historia.[2]


            I denna distanserade mänskliga hållning urskiljs en dualistisk världssyn (mellan natur och kultur), något som Pipsa Lonka i Fyra dagar av närhet tycks vilja rubba en smula. Istället utforskar hon en ny form av inommänsklig kontakt med andra djur, där hon söker kontaktytor snarare än vad som skiljer oss åt, i det här fallet mellan måsar och människor.

            Lonka gör det med en lysande dramatisk text som genom korta, sakliga, observerande scenanvisningar, och (efter hand) knapphänta repliker, målar fram ett somrigt strandlandskap med ett närliggande hotell. Måsar och människor njuter några varma dagar tillsammans, eller jämsides, allt beroende på hur man väljer att se det.

            I sina koncentrerade beskrivningar, formade som minimalistiska poetiska utsagor, ägnar Lonka samma uppmärksamhet åt stranden, hotellet, måsarna, människorna som skeenden, något som ger klara perspektivväxlingar dem emellan, men framförallt blir mås som människa likställda. Som här i under inledning av pjäsen:

            «Måsarna är mestadels ljusa och skräniga.

            Människorna är en aning rödbrusiga.»

[ ]

«Rum 203

En kvinna har ren vaknat. Hon betraktar mannen vid sin sida, sträcker ut handen och smeker hans hals.»

[ ]

«Ovanför strandlinjen susar en flock måsar. Vid horisonten framträder fler och fler fåglar.

De vita kropparna glänser i solen.»

Våra fåniga lekar

De uppmickade skådespelarna återger omsorgsfullt texten i variationsrika tonlägen, som ger en förunderlig säregen känsla av att upptäcka världen på nytt (eller för första gången). Jag kan inte låta bli att förföras av ensemblens (och speciellt Joonas Heikkinen helt egna röstmodulering) omväxlande finlandssvenska mjuka vardagliga tilltal (översatt i behagfull finlandssvensk språkdräkt av Sofia Aminoff) som ger liv till Lonkas koncentrerade men likväl luftiga text.

            Under hela den första avdelningen är aktörerna dolda för publiken, de yppar alltså inte en replik men ger scenbeskrivningar riktade mot den tomma spelplatsen, bestående av en vägg som fungerar som fasad och videoprojektionsyta.[3] Fyra fönsteröppningar belyses växelvis när de bakomliggande rummen och aktörernas vardagliga ritualer däri observeras genom skådespelarnas beskrivningar. Skiftande bilder projiceras mot väggen som illustrerar det som skildras (stranden, hotellfasaden, måsarna, havet).

            Videodesigner Teemu Nurmelin leker med skalan, genom uppblåsta närbilder av måsarna, som om de ser ner och betraktar aktörerna och publiken, eller avlägsna havshorisonter för att skapa avstånd. Spelet mellan scenografins öppningar och videoprojektionerna ger djup och närhet till scenrummet och det föreställda strandlandskapet.

            Aktörerna som vi observerat i rummen kommer ut på spelplatsen för att lapa i sig  solen och senare äta middag. Hotellgästerna består av familjkonstellationer, föräldrar och barn, enskilda som pensionärer. Vi betraktar dem och känner igen deras sociala spel sinsemellan; tjafset mellan paren, flörtandet, det olidliga skrikandet från de lekande barnen, det bulimiska chipsätandet – ja, våra fåniga som fåfängliga sociala beteenden och neuroser, inför oss själva som andra, grundade i primära drifter som sexualitet, reproduktion, att mätta magen eller känna gemenskap. Just scenerna av våra primitiva aktiviteter är ett stående inslag.

Hamnskifte

Skådespelarna skiftar hela tiden mellan de många och varierade rollerna, genom enkla kostymbyte och konstellationsskiften. Växlingarna görs lätt och ledigt, ja rytmiskt, musikaliskt. I dessa partier återges korta repliker i ett vardagligt tilltal, som en jazzande kör. I rörelsemönster, repliker och läten lägger aktörerna till en aning stiliserat spel, som om de önskar understryka våra upprepningsbara sociala mönster och roller, likt en sociologisk studie. Men det märkliga som sker stycket igenom, är hur Lonkas effektiva återgivna observationer, sakta vänder perspektivet till att se på människan, som just mås, eller som det sociala djur hon är, med egenskaper och beteendemönster som faktiskt inte så lite påminner oss om just de robusta allätarna, alltså måsarna, som utmärker sig för sin flexibilitet, intelligens och social förmåga. Kanhända ska vi istället tala om en Zoologisk studie av människodjuret, för när jag slutligen ser på skådespelaren i aktion, är det snarare en mås jag ser. Det är både roande och förunderligt (denna teriantropi, alltså förvandlingen av mänsklig form till djurskepnad).[4]

Syntes

Detta är tätt ackompanjerat av Markus Fagerudds stämningsfulla musik, som skickligt framförs av Wegelius kammarstråkar (här format i en trio bestående av violin, altviolin, cello) och Glen Loits ljuddesign och -mixning i realtid. Det blir inledningsvis en aning väl högstämt, något i stil med Kaija Saariahos elektroakustiska musik, men det är övergående, för snart har röster och musik njutningsfullt sammansmält, till den grad att man bara vill blunda och låta dramat utspela sig i sitt eget inre. Fagerudd leker dock med sin musikaliska palett, han ger också träffande synthesizer bossa nova takter som understödjer de komiska partierna.

            Även regissören Susanna Airaksinens gestaltning slår an en liknande ton, som här filtreras genom Ville Seppänens streaming regi (trots det är det lov och möjligt att säga något om hennes regi). Tillsammans med ensemblen vekar hon ha arbetat med pjäsen som ett musikaliskt partitur. Där de gör sig till instrument för pjäsen, för att spela upp dess musik på̊ scen. Ett funktionellt förhållningssätt, som även scenograf och videodesigner tar i bruk, med perspektiv- och spelvänlig rumslösning i samklang med videoprojektionernas illustrativa karaktär. Teamet utför det väl och de skapar en form av musikalisk visuell syntes som levandegör texten på scen. Men om det är något man önskar så är det att Arikasinen brottats mer med textens innehåll, så hennes egna frågor gick i dialog med Lonkas text, och hennes regi därmed hade en mer självständig ingång (liksom scenograf och videodesigner), för att öppna fler dimensioner i text som föreställning.

Vi delar samma habitat

I en återkommande scen ges ett vanitas motiv där en aktör borstar ett måsskelett. Det är nog inte bara fråga om memento mori, utan snarare ett motiv för just hur måsens som människans liv är omistligt bundet till varandra, som djur vars existens är villkorad av planetens känsliga ekologi. Vår omsorg om måsen, är lika mycket en omsorg för oss själva.

            De performativita kvaliteterna i Lonkas pjäs får oss att se oss själva på nytt, mer som djur bland artfränder. Hon ger rum för oss att känna och tänka bortom taxonomin epistemologiska binära hierarkier, och just se oss själva som en del av en större djurvärld, eller natur, snarare än den exceptionella position som världsdramatiken skrivit in oss i.

Av Pipsa Lonka

Textdramaturgi: E.L. Karhu

Översättning: Sofia Aminoff

Regi: Susanna Airaksinen

Skådespelare: Malin Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita


Scenografi och kostymdesign: Vilma Mattila

Ljus- och videodesign: Teemu Nurmelin

Tonsättning och musik: Markus Fagerudd

STREAM

Regi av Stream: Ville Seppänen


[1] stromDen strömmade premiären ges i regi av Ville Seppänen. Jag uppfattar det som Seppänen varit trogen själva teaterföreställningens gestaltning (alltså Susanna Airaksinen teaterregi) och sökt en form att förmedla det via skärmen. Här använder han växelvis närbild och helbild, och fadar in bild i bild, för att ibland understryka en sammanvävd natur och kultur. Det är genomgående god kvalité, men förmedlingen av föreställningen hade mått bra av att vila något längre i scenerna, gärna fler översiktsbilder och ett mindre frekvent bildklippning.

[2] Animal Acts Performing Species Today, Edited by Una Chaudhuri and Holly Hughes, University of Michigan Press (2014)

 

[3] Scenbeskrivningar som är förinspelade.

 

[4] Teriantropi ett begrepp för fullständig eller delvis förvandling från mänsklig form till en djurskepnad, som man finner i mytologin.

Läs hela recensionen av Lonkas pjäs på Teater Viirus i Norsk Shakespearetidsskrift genom att trycka HÄR

Maria Ahlroth i Viirus Fyra dagar av närhet. BILD: ERNEST PROTASIEWICZ/PRESSBILD

New articles in Sampo Lehti and Keskisuomalainen

JÄNNITTÄVÄ MATKA MAAN KESKIPISTEESEEN – KOHTI KIEHTOVAA TULEVAISUUTTA 

Nicely written by Esa Jokinen in Keskisuomalainen 10 feb 2021

Esa Jokinen

Saarijärven museossa avattiin tällä viikolla Matkalla maan keskipisteeseen 2020 -näyttely (3.2.–25.4.2021). Se on joka viides vuosi järjestettävä keskisuomalaisen nykytaiteen katselmus, johon osallistuvat tällä kertaa Jyväskylän Taidemuseon kanssa Keuruun museo ja Saarijärven museo.

Samalla avattiin Saarijärven museon hyvän ympäristön teemavuoden kolmen näyttelyn sarja, jossa käsitellään ihmiskunnan ja planeettamme nykytilaa sekä tulevaisuutta, eläinten hyvää kohtelua ja erilaisia paikkoja.

Sarjan toinen näyttely Eettinen eläin (19.5.–24.10.2021) on ensi kesän päänäyttely. Se nostaa esille eläinten kohteluun ja estetiikkaan liittyviä asioita.

Tämän vuoden päättää ja ensi vuoden aloittaa Hyvässä miljöössä -näyttely (10.11.2021–23.1.2022), jossa on Marjaleena Pohjola-Valkolan ja Marjo Hallilan teoksia.

Lisäksi museon järjestämissä tapahtumissa ja opetustoiminnassa toteutetaan taide- ja ympäristökasvatusta sekä tuodaan esille kulttuuriperinnön merkitystä.

Kokonaisuus nivoutuu yhteen Saarijärven museon järjestämäksi hyvän ympäristön teemavuodeksi.

Mutta lähdetäänpä vähän intensiivisemmälle matkalle maan keskipisteeseen. Kokonaisuus koostuu yhteensä neljästä näyttelystä.

Liikkeelle lähdettiin Tapperien Juholan Galleria Jarskasta jo viime vuoden kesäkuussa. Jussi Jäppisen teokset käsittelivät muun muassa sukupuolta, seksuaalisuutta ja sitä mitä olla kuulua jonnekin tai tulla siellä torjutuksi.

Kokonaisuuden kuratoinut Rickard Borgström kuvaa aloitusta kyläksi.

 – On ihminen, joka kasvaa kylässä, jossa kaikki pitävät huolta toisistaan, Borgström sanoo.

– Yhteenkuuluvuus sisältää kuitenkin sosiaalisen kontrollin – ja mitä tapahtuu sitten, jos ei tunnekaan kuuluvansa joukkoon, vaan kokee itsensä ulkopuoliseksi?

– Siitä voi tulla elämän ja kuoleman kysymys, jolloin kylästä on pakko lähteä pois.

Galleria Jarskan jälkeen vuorossa olivat Keuruun ja Jyväskylän näyttelyt, joissa kylästä lähtenyt ihminen selvitteli suhdettaan maailmaan, itseensä ja luontoon.

ESINEIDEN, ELÄINTEN JA MILJÖIDEN KATOAVAISUUTTA

– Ihminen kysyy, kuka minä olen suhteessa tähän maailmaan ja kuinka löydän oman identiteettini.

– Se ei ole kuitenkaan riittävästi. Mikä merkitys on materialla, eläimillä tai vaikka kaupunkien synnyttämällä vieraantuneisuuden tunteella?

Saarijärven museon uudessa näyttelyssä on mukana palaamisen ajatus.

Teollisuusympäristöjä on muokattu uuteen käyttöön ja Laura Dahlberg käsittelee niiden keinotekoisuutta installaatiossaan. Anne Lehtelä puolestaan on pohtinut kuka luo yhteiskunnassa säännöt ja tuo installaatiossaan esille sitä, että luontokohteiden pitäisi saada oikeutensa.

– Mikään ei tunnu olevan ennallaan, sillä elämänsä aikana ihminen on kasvanut kaikessa sosiaalisesti, moraalisesti, eettisesti ja tiedollisesti.

- Tässä näyttelyssä kaikki entinen on kääntynyt ylösalaisin. Nyt näemme maiseman, joka on muuttunut ihmisen vaikutuksen ja vallan myötä.

– Jäätiköt ovat sulaneet, merenpinnat nousseet ja mantereet muuttuneet saariksi. Olemme tuhonneet luonnon monimuotoisuuden.

– Pitää siis miettiä, miten tässä ympäristössä pystyy elämään, miten voimme sopeutua.

Borgström sanoo, että tulevaisuuden maailma ei ole enää ihmiskeskeinen.

PLANEETTA JA IHMISLAJI MUUTOSTEN KOURISSA

– Miten evoluutio vaikuttaa tässä tilanteessa ihmiseen tai muihin lajeihin tai elämänmuotoihin? Sitä voi miettiä esimerkiksi Ilkka Virtasen teosten äärellä.

Virtasen Homo novus -veistosinstallaatio esittelee uudenlaisia tulevaisuuden fossiileja. Niiden taustalla on ajatus siitä, että maapallon on veden valtaama eivätkä ihmiset pysty enää selviytymään nykyisessä muodossaan.

Samalla Virtanen kysyy, kuuluuko ihminen enää luontoon.

Kun ihmisen toimillaan aiheuttama vedenpaisumus on istutettu mieleen, ei ilman sitä selviä myöskään Pasi Eerik Karjulan Oho-veistoksen äärellä. Puusta veistetty valtamerialus muuttuu ajatuksissa mustapuhuvaksi Nooan arkiksi.

– Tässä näyttelyssä ei ole kyse hyvästä tai pahasta, vaan olemassa olevasta tilanteesta – siitä, miten uudessa maailmassa eletään, Borgström summaa.

TIETOLAATIKKO

Näyttely

Uuteen maailmaan

Jyväskylän Taidemuseon, Keuruun museon ja Saarijärven museon Matkalla maan keskipisteeseen -näyttelykokonaisuus tutkii paikkaan kuulumista ja ulkopuolisuutta.

Saarijärvellä  nähdään installaatiota, videotaidetta, veistoksia, seinätekstiilejä, piirroksia ja maalauksia 14 taiteilijalta tai taiteilijaparilta.

Taiteilijat: Duncan Butt Juvonen, Laura Dahlberg, Taija Goldblatt, Hana Lee Erdman & Louise Dahl, Meri Hietala & Antti Ahonen, Pasi Eerik Karjula, Anne Lehtelä, Petra Lindholm, Maija Ojanen, Anna Ruth, Jukka Silokunnas, Anders Smebye & Vikram Uchida-Khanna, Toûa Toûa ja Ilkka Virtanen.

Tapperien Juholan Galleria Jarskassa oli kesällä 2020 esillä Jussi Järvisen teoksia.

Näyttely on avoinna Saarijärven museossa 3.2.–25.4.2021.


Another good one written by Anne Meitala in Sampo Lehti 10feb 2021


Matkalla maan keskipisteeseen, Kapitel I

Kapitel I – Byn

Jussi Järvinens installation Rakkautta & rajoja (Kärlek & gränser), 2020
Galleria Jarska, Juhola 13.06- 16.08.20

I byn där drömmar föds

Barndomen var inte helt utan lyckliga minnen. Jussi minns att hen var ett rätt omtyckt litet barn. Hens föräldrar kunde uttrycka stolthet och ha studieambitioner å hens vägnar. Hen gillade Pölsäs landskap, den vidunderliga skogen med sina svalkande sjöar om sommaren, kojorna de byggde, kurragömmalekarna bland villorna, R- kioskens smågodis, lövens färger under hösten, snöbollskrigen som utkämpades om vintern med snöbollar hårda som is som lämnade blåmärken över hela kroppen, men som man inte gnällde över, tvärtom. Modern hejade alltid på och hoppades att Jussi gett fler blåmärken till de andra än de gett hen, för det var så man visste vem som vunnit.

Men det var inte bara sorglösa strövtåg i skogen. Det var en by där många slet inom skogsbruk, pappers- och träindustri och en och annan fortfarande drev jordbruk. Men majoriteten var knutna till pappersbruket, så även Jussis far, en fattig, utsliten industriarbetare. Modern höll ihop ekonomi och hushåll som lokalvårdare på bruket. 

De flesta i byn hade bott där i generationer, så alla var bekanta. Det ingav en känsla av trygghet, att man bodde på en säker plats, där man såg efter varandra och barnen.

Talkoandan levde ännu kvar. När det var dags för skörd så var släkt som granne med på laget. På midsommar samlades man runt bålet och bjöd upp till dans. Under högtiderna smusslades det inte med alkoholen, man drack friskt och öppet. Man hade en mer accepterande inställning till drickandet under högtiderna, för man skulle ju fira. Männen skränade med glada upptåg tills de däckade på danslavan fram på småtimmarna. Tålmodigt drog fruarna hem de utslagna makarna.

Till vardags pågick drickandet i skymundan, för ingen ville skylta med att man var på dekis. Var man skulle nämligen vara plikttrogen och arbetsduglig. Ta ansvar för sin familj och dra in pengarna till hemmet. Skammen runt spriten fick temperaturen att stiga i stugorna. Makan var utled på makens dryckenskap som gjorde honom patetisk och oduglig. Dessutom tunnades hushållskassan ut till fördel för spriten, något hon inte kunde finna sig i. Men allt var förgäves, dryckenskapen som bråken fortsatte. Det var som vilket vardagligt inslag som helst bland Pölsäs familjer. Trots att de i tider kom till att bli fysiskt våldsamma och verkligen prövade familjemedlemmarnas välmående, fortsatte man att leva tillsammans. Det hörde ju till, det var som vanligt och dessutom hade man inte råd att skiljas. Vart skulle man ta vägen?

De unga killarna apade efter. De samlades på bensinmackens parkering för att dricka och prata. Det var öl och lonkero men höjdpunkten var ändå brännvin blandat med Red Bull. Det gick de igång på. Träffarna vid parkeringen blev snabbt högljudda. Den äldre damen vid huset mittemot parkeringen klagade ständigt på oljudet, och killarna i sin tur kastade glåpord mot henne. Det var som en rutinartad ritual. Natten igenom väsnades de, sparkade ner närliggande brevlådor, drog sina rackarhistorier och var allmänt störande. Av någon märklig anledning var det inte ovanligt att de på fyllan började klä av sig, plagg för plagg, för att sedan springa omkring nakna på åkerfälten vid vägen. Runt de nakna halsarna svängde och glimrade kedjorna med de finska silverlejonen i vägbelysningens ljus, i takt med att lemmarna slog mot låren. Ibland övergick det till att imitera porrfilmsposer på varandra. Var gång förundrades Jussi över det, hur det passerade utan att någon blev anklagad för att vara bög – ja, homofobin var ju så stark i byn. Några av de äldre killarna nöjde sig med att flexa sina muskler för att spänna upp sina nya tribe-tatueringar. Ibland fick någon en fylleknäpp och började puckla på en av grabbarna påhejad av resten av gänget. Men ingen skulle beteckna det hela som våldsamt. Våldet var något naturligt, självklart i Pölsä. I slutändan handlade kvällarna om att dricka tills man spydde och filma det hela på mobilen. Ibland trillade man dit ordentligt när man drack sig själv medvetslös och vaknade med spyorna intorkade i kläderna som ett illaluktande pansar på morgonkvisten.

Jussi var med på det mesta, futis som parkeringsplatsens ritualer. Hen deltog, men med en distans. Hen var blott där för att försöka smälta in, vara en del av gänget. Jussi kände sig främmande inför lekarna. De var så brutala. Hen gjorde det hen måste för att framstå som en hårding. Var morgon före skolan framför badrumsspegeln intalade Jussi sig själv vilken hårding hen var. Det funkade dåligt. Rösten var ljus och talet mjukt. Hen rörde sig elegant och på så sätt lärde sig Jussi snabbt att hen inte var en av dem. Ideligen blev hen påmind om det i skolkorridoren när killarna ropade tönt, rövluder, kuddbitare och våp efter hen. Det hände att dom bad Jussi att springa, bara för att få sig ett gott skratt, då hen kutade som en fjolla. Allt som oftast i någon av skolans skrymslen blev hen haffad av två grabbar. De njöt av att slå honom. Det skedde alltid utan någon insyn, för grabbarna ville inte riskera att åka dit. Det var märkligt, Jussi kände nästan att hen spelade med i övergreppen, att det var en sorts förbjuden sadomasochistisk akt. Jussi gjorde allt i sin makt för att hålla det hemligt under högstadietiden, för skulle det komma ut att hen fick stryk så skulle det bara bli värre. 

Jussi var avvikande genom sitt lätta eleganta rörelsemönster och ljusa tonfall som hen redan hade som barn. Hens intresse för schalger och att prova sin systers kläder låg hen varmt om hjärtat framför futis, supande och slagsmål. Jussi upplevde det som att hen utgjorde ett hot mot alla värderingar som hade format alla hårdingar, vuxna som ungdomar.

Jussi funderade ofta på byborna och deras leverne. Det var som det reproducerade samma erfarenheter i exakt samma tappning generation efter generation, och motsatte sig all form av förändring. Det var en ohållbar situation för de som önskade något annat av livet än bruket, de inbitna könsrollerna, främlingsföraktet, alkoholismen, våldet. Pölsäs gemenskap valde man inte själv, man skolerades in i ordningen via modersmjölken till faderns högljudda och våldsamma upprepande uppmaningar barndomen igenom. Det var faderns plikt att lära Jussi att bli en riktig hårding. Fadern tog stolt på sig uppdraget. Det var hans givna roll. Men familjen tampades med Jussis avvikande beteende. Den som inte följde byns normer straffades ofta med förnedring och våld, så fadern gjorde sitt bästa för att skaka vett i hen. Familjen försökte bortförklara Jussis egensinnighet genom att framhålla att hen var intelligent, att hen kunde bli något. Pölsäborna var inte imponerade och man slog lätt ner på andras ambitioner, för man skulle för guds skull inte tro att man va nåt.

Jämte doften från de tidigt blomstrande syrenerna trängde sig en allestädes varande bränd lukt fram som spred sig över byn under våren. Brukets skorsten bolmade svavelösning som beblandade sig med lukten av gödsel som jordbrukarna lämnat på åkrarna för att långsamt brytas ner i solen. Jussi hostade mycket på grund av sin astma. Det var som om gödseln förångades för att återbilda sig som en hinna i hens mun. Det tog kål på hen. Jussi trodde inte att de andra – syskonen och kompisarna – led lika mycket av livet i byn. Eftersom hen inte lyckades bli upptagen i gemenskapen insåg Jussi att hen måste ta avstånd från ordningen. Röken om våren, all stryk som Jussi mottog och faderns hatfulla skolering var olidlig. Jussi förstod att hen skulle tvingas förneka hela sitt väsen om hen stannade. Jussi visste att hen inte kunde bli en av dem. Jussi kunde inte stanna. Hen måste fly.

När det väl var dags att välja gymnasium, tog hen sig bort, så långt bort som var möjligt. Lämnade byn. Försökte glömma den. Hen ägnade all sin uppmärksamhet åt att konstruera hela sig själv som en motsättning till sina föräldrar och byn. Jussi kände själv att hen verkligen gjort sig kvitt Pölsä. Men hade hen verkligen det?

Verklista

Rum 1

Oma koti kullan kallis, Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, digitaalivedos kankaalle, 2020                                                 

Oikeutta eläimille / eläintehtaat.fi, Kuva,  2020


Rum 2

J  Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019                                                                   

U Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

S Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

S Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

I Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019

Myydään! En halua sitä enää sen nykyisen maineensa takia. Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, 2019   

Rum 3

burningheart_93, Hiekkavalettu alumiini, köysi 2020

Rakkautta & rajoja, Hiekkavalettu alumiini, ruostumaton teräs, digitaalivedos kankaalle, 2020

Oikeutta eläimille / eläintehtaat.fi, kuva 2020

Gården

BFF, Hiekkavalettu alumiini, alumiinilanka, ruostumaton teräs, 2020   


Tack Benita Borgström- Suhonen & Kari Suhonen. Tack Rebecca Chentinell. Tack till Édouard Louis för inspirationen till texten.
Alla foton Janne Timperi

MATKALLA MAAN KESKIPISTEESEEN

MATKALLA MAAN KESKIPISTEESEEN An exhibition in three chapters 13.06.20- 25.04.21

Chapter II- The Unbound Story opens 11.09.20 at Keuruu Museum and 19.09.20 at Jyväskylä Art Museum.

Matkalla Maan Keskipisteesen är en utställning fördelad på tre kapitel. Den första delen The village utspelade sig på Galleria Jarska i Juhola, som nu efterföljs av The unbound story i Keuruu och Jyväskylä. The coming home avslutar berättelsen i Saarijärvi.

Det är en tvivelaktig, tragikomisk men också underbar berättelse, som handlar om våra uppbrott, kamper, förvandlingar i livet, och hur vi ständigt brottas med det förflutna. Men den rymmer även en historia om platser, byar, länder och dessutom en förundran inför hur obegripligt sammanflätad planeten och dess liv är.

Matkalla Maan Keskipisteesen on näyttely, joka on jaettu kolmeen osa. Ensimmäinen osa, The Village, järjestettiin Juholan Galleria Jarskassa. Toinen osa, The Unbound Story, tapahtuu Keuruulla ja Jyväskylässä. Kertomuksen päätösosa, The Coming Home, järjestetään Saarijärvellä.

Kyseessä on epävarma, tragikoominen ja ihmeellinen kertomus irtiotoista, kamppailuista, muutoksista ja ihmisen katkeamattomasta painista menneisyyden kanssa. Siihen mahtuu myös tarinoita paikoista, kylistä ja maista sekä ihmetystä planeettamme ja sen elämän käsittämättömästä yhteenkuuluvaisuudesta.

Chapter I – The Village

GALLERIA JARSKA / TAPPERIEN JUHOLA – JUSSI JÄRVINEN 13.6. – 16.8.2020

Chapter II – The Unbound Story

KEURUUN MUSEO – ANNA BINTA DIALLO 12.9. – 21.11.2020
JYVÄSKYLÄN TAIDEMUSEO – DAINA ASHBEE ANNA BINTA DIALLO JUSSI HEIKKILÄ JARI JULA NIINA LEHTONEN BRAUN SONJA LÖFGREN ANNI PUOLAKKA NINA SVENSSON HEINE AVDAL & YUKIKO SHINOZAKI THORA DOLVEN BALKE ANTTI AHONEN & MERI HIETALA KAZUKO KIZAWA PETRA LINDHOLM & ANNA JÄRVINEN ANU PENNANEN & STÉPHANE QUERREC ANDERS SMEBYE & VIKRAM UCHIDA-KHANNA JAAKKO VALO – 19.9.2020– 14.03.2021

Chapter III – The Coming Home

SAARIJÄRVEN MUSEO – DUNCAN BUTT JUVONEN TAIJA GOLDBLATT ANNE LEHTELÄ MAIJA OJANEN ANNA RUTH ANDERS SMEBYE & VIKRAM UCHIDA-KHANNA ILKKA VIRTANEN LAURA DAHLBERG PASI EERIK KARJULA PETRA LINDHOLM JUKKA SILOKUNNAS TOÛA TOÛA LOUISE DAHL & HANA LEE ERDMAN
3.2.–25.4.2021

For more information press here